Dagen var ingen väntad dag, men nu hade den kommit och det var min fjortonårsdag. Det var en kall dag mitt i maj. Regnet öste ner och man kunde höra hur regnet smattrade mot plåten utanför fönstret. Gardinerna hängde för, men åkte snabbt åt sidorna. Det man bara kunde se var skolan, som låg bakom min gård. Man kunde se och höra regnet. Jag såg fortfarande ut genom fönstret i mitt låsta rum. Tv:n stod på och spelade en sorglig låt som var ganska jobbig. Det var ingen hemma förutom jag.


Det var tyst och tomt i huset. Egentligen skulle jag ha varit i skolan nu men jag försov mig. Klockan hade just slagit nio när jag vaknade och det var ingen idé att gå dit eftersom alla verkade som om de inte ville ha mig där. Tystnaden varade hela tiden och det var tyst, förutom tv:n, som brusade jag snabbt stängde av. Jag satte mig i hörnet av sängen och tog en kudde i famnen. Tårarna var i ögonen men de gled snabbt ner för kinderna och ner på kudden. Tankarna i huvudet flög omkring och det gick inte att tänka klart. Tårarna fortsatte att rinna ner från mina ögon och ner på kudden. Jag vet inte hur länge jag satt där. Ingen hade ringt, eller någon, under den stunden i rummet. Kudden slängde jag plötsligt hårt mot väggen och sedan landade den nere på golvet. Kinderna mina var fortfarande lika våta som de hade vart tidigare, men tårarna hade torkat lite.


Regnet öste fortfarande ner och det nuddade plåten hela tiden. Min oro hade lugnat sig lite och då mumlade jag lite otydligt: \"De sa, de sa.\". Allting i huvudet flög runt och runt. Tårarna ville ner med de var som klistrade i ögonen. Jag suckade tungt och såg stilla ut genom fönstret och upp mot himlen. Tårarna satt i ögonen som såg högt mot himlen. Blicken var stel, men inte helt. Jag blundade försiktigt och då började tårarna rinna ner längs mina kinder igen. Jag såg stelt på kudden som låg på golvet. Blicken gled omkring över rummet sedan. Lika stelt som jag såg omkring reste jag mig upp och satte mig på sängkanten. Jag satt där en stund och tänkte lite och rätt som det var så kom jag att tänka på att jag fyllde fjorton år. En djup suck kunde man höra från mig och min blick såg ner i golvet. Jag torkade bort
tårarna från mina kinder.


Min blick blev stel igen och jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Men jag såg ner, och böjde ner huvudet för att jag inte ville se min egen spegelblid men jag verkade bli tvungen. Jag såg sakta upp och kunde se mitt mörkblonda hår, och mina blågröna ögon som var blanka och mina våta kinder medalla tårar som hade runnit ner för kinderna nyligen. Jag kunde se mina händer röra sig mot mitt ansikte för att gömma det bakom mina fingrar på mina två händer, men jag tog sen ner dem innan jag hann gömma mitt ansikte.


Jag tog långsamt min tofs och borstade och fixade till en hästsvans. Jag granskade hur den blev och det blev bra, men det kändes inte som om det var jag som verkligen stod där framför spegeln. Jag drog ur tofsen och fick se att håret stod ut lite här och var, men inte längre, för borsten i min högra hand fixade, snabbt till det och jag såg genast ut som jag brukar göra. Jag lade ifrån mig borsten, såg jag in i spegelbilden av mig själv och såg bort efter en mycket lång stund. Jag kunde inte förstå vad jag höll på med.


Efter en stund stod jag inte vid spegeln, utan ute i hallen klar för att gå. Jag kunde inte förstå vad som hände med det verkade i alle fall hända. Tankarna började vandra runt och jag kunde nästan tro att jag började bli galen, men jag visste att jag egentligen inte var det. Tankarna flög omkring och det gick inte alls att förstå tankarna som vandrade runt i huvudet. Min blick blev allt stelare för varje minut som gick. Det snurrade i huvudet, men det kändes som om allt jag såg på snurrade. Rätt som det var så kändes det som om jag bara ville stanna hemma och dra mig ner i hela skiten som jag hade gjort de senaste dagarna. Det kändes som om jag ville ramla ihop eftersom jag knappt hade sovit och jag åt inte alls. Allt omkring mig kändes allt mörkare och mörkare än vad det egentligen var. Min egna värld var inte lik denna verklighet med inga kompisar och inget annat heller, allt hade gått i miste och jag kunde inte förstå varför det hade det?! Varför? Hur? Vad hände? Inget av något kunde jag svara på. Jag visste inte. Inget verkade vara som jag ville. Allt jag tänkte gick bara runt i huvudet och allt annat gjorde det också, men jag försökte få bort alla förvirrande tankar, som bara retade mitt humör och gjorde mig förvirrad.


Medans jag stod där ensam i hallen så hände ingenting Jag stod bara där fortfarande och såg mot dörren. Jag bara stirrade. Den såg normal ut första gången jag såg på dörren men så försvann den allt mer och mer för varje sekund som gick. Plötsligt kunde jag se ett svart hål, det var i den mörkaste svarta och det såg ut som om hålet snurrade runt hela tiden, men jag kunde inte se om det var hålet som snurrade. Jag visste själv att jag bara dränkte ner mig i saker som jag inte skulle dränka ner mig i. Så snabbt som jag dränkte ner mig, lika snabbt blev hålet större. Jag ville veta vad som fanns bakom hålet, men det skulle jag aldrig få veta om jag inte gick in i det. Jag såg mig oroligt omkring och stirrade sedan in i hålet. Väldigt osäker var jag, men ändå gick jag ett steg närmare. Men jag gick inte bara ett steg utan det blev två till, och jag stod ganska nära hålet. När jag kom närmare ändrade det färg till en ljusgrå färg. Jag stod stilla en stund och tog ännu ett steg framåt och färgen ändrades till en klar vit färg. Jag lyfte långsamt upp armen mot hålet som hade blivit vitt. Armen stannade halvvägs och jag tog ner den igen. Jag stirrade i hålet, ju mer jag stirrade desto mer ville jag in genom det. Jag tog ett stelt litet steg och gick närmare. Så tog jag ännu ett som gjorde att jag kom in i hålet. Jag stod där inne och gick osäkert och långsamt längre in. Jag vände på huvudet över axeln, och då kunde jag fortfarande se hallen och att hålet blev allt mindre och mindre för varje steg och skund som gick. Sedan när jag kommit in en bit, kom ett starkt ljussken framför mig och rätt som det var försvann jag!


Efter flera månader som försvunnen, så var det bara jag, bara jag själv som visste var jag var. Jag satt på ett moln, ensam, och såg ner på de som en gång hatat mig. Tårarna som jag en gång gråtit skulle aldrig visa sig igen. Då ville jag ha en vän, men nu vill jag bara vara ensam. Det jag fick veta var att jag är min egen vän. Jag hade alltid haft en vän, mig själv.