Din existens är svart som decembernatten.
Du drunknar i ditt eget saltvatten
och törstar ihjäl efter någon annans närhet.
Jag öppnar mina armar men du ser inte det.

Man kan inte tävla i liv, säger huvudsaken
men ensamheten får dig ständigt halvnaken.
Göm dig och tystnaden hittar dig ändå.
Jag räcker dig min hand men du kan inte nå.

Du gråter och förbannar Han där uppe som aldrig hör:
\"Livet är en enda stor uppförsbacke tills man dör,
och fyra obefintliga hörn i en boxningsring.\"
Jag ber dig stanna men säger ingenting.

Det går inte att le med tystnad på repeat
och med snöbollskrig som enda sociala merit.
Som ständigt felande länk blir man statist i sitt eget liv.
Att leva i ensamhet blir isolering utan perspektiv.