En yxa hamrade i hjärtat för varje glädjelösa ansikte min blick sökte sig in i. Det var inte bara hus och byggnader som låg i ruiner. Människor, glädje, glada läppar, hoppfyllda ögon, allt låg i ruiner, i högar täckta av mörker. Döden välte inte bara över människornas liv. Den åt, plågade, skrämde, jagade och slet sönder oskylda liv. Och den som inte stod under dödens näve blev hotad, ständigt hotad.
Starka, men ändå utslitna och förstörda män, marscherade längst trottoaren med sina gevär i ett stadigt grepp invid sin högra sida. Deras blickar var ljudlösa, men fulla med medlidande, trots att deras tjänst stod inför döden.
Jag försökte hålla mig rak i ryggen med ett uttryckslöst ansikte när jag slank förbi raden med marscherande män, men insåg själv hur misslyckat det blev. Just som jag kommit runt högen med uttrustade män föll min inte så lyckat uttryckslösa blick på en flicka som fick mig att stanna till. Hon satt i sin dåliga klädnad på en trappa som lett upp till ett hus, men som för tillfället låg i ruiner. Hennes tunna snövita armar kramade om benen som hon vikt in mot den skakande värmelösa kroppen. Ansiktet lät hon vila över sina bara knän medan det mörka håret hängde likt gardiner som katten varit på en bra bit ned över axlarna och hennes slitna kropp. Under trasorna som hängde över kroppen kunde man skymta revbenen och den insjunkna magen. Fötterna var små och om de inte varit svarta som natten hade man kunde urskilja tårna och därefter räkna till att en tå saknades på ena foten.
Det var en fruktansvärd syn som slet på hjärtat. Just som jag trodde att det inte kunde bli en värre syn, lyfte flickan på huvudet. Ett blekt ansikte dolt bakom sot och med två mörka tårfyllda ögon och darrande läppar blev synligt inför mina ögon. Hon lyfte sin ärrade armbåge och pressade handflatan mot ena ögat innan hon böjde sig fram igen.
Jag borde inte behöva se mig om först, jag borde inte tveka, jag borde inte känna mig rädd. Men det gjorde jag. Jag kände mig fruktansvärt rädd.
Det var tårarna som långsamt droppade nedför mina kinder som bröt ned min rädsla. Jag drog in den nedstämda luften i mina lungor och knöt nävarna.
Trappen var kall och fick det att ila inom mig. Mitt yttre jag hade viktigare saker för mig.
Tår efter tår föll ned för mina kinder. Jag kunde höra flickans svårigheter med att andas mellan sorgen. Jag vågade inte tveka mer. Det var inte rätt, men det här var rätt.
Jag lade armen om den skaknde lilla flickan. Hon visste att jag hade kommit, annars hade hon ryckt till när jag plötsligt kom så nära.
Hennes smala händer grep tag om min midja, trots att vi var helt främmande för varandra, och hennes sorg blav inte bara synlig, utan också hörbar.
Där satt vi på trappen, båda med tårarna droppandes, som mor och dotter, medan döden kastade pilar som skar hennes svaga hjälplösa kropp. Jag höll om henne, länge. Jag visste hur mycket min tröst och närhet lagade henne. Det lagade även mig.
Jag särade henne från mig och såg på henne. Hon var så tom.
"Lilla vän..." mumlade jag och böjde mig fram för att kyssa henne på gässan.
"Jag älskar dig...".