Så måste jag säga det omöjliga.
Det är sommar, den mest outhärdligt vackra sommar jag sett. Ängsblommorna på väg ner till stranden är så mättade med doft, att inget annat kan finnas. Inte just där.
Men.
Här, där du sitter bredvid mig i hammocken, utan annat skydd än huden och kärleken, här doftar sanningen.
Vi har gått runt den som barn kring de förbjudna lådorna där vuxna förvarar det vi nyfiket räds. Känt doften och anat verkligheten.
Du ser mig resa mig upp, jag vet att du ser på mig utan att jag söker din blick. Du ser alltid när jag reser mig för att gå min väg.
- Vänta, säger du.
Och jag stannar i steget. Du tar min hand, jo du når den när du sträcker på dig. Utan att resa dig drar du mig nära. Doften. Jag känner den strömma genom din hud.
Det omöjliga. Omöjliga sanning.

- Jag måste gå nu, säger jag.

Vi säger inte mer.

Om natten kommer regnet, sommarens första fast tidningsrubrikerna ropat om översvämning. Det gäller inte oss. Här har varit torrväder. Bondetorrt över höskörden, gulnande nystubbade fält och svalor långt ovan trädtopparna.

Min sorg är ett intet när jag ser dina ögon. Händerna som smeker bordskanten, ljudet av flingor i mjölk. Din blick över bergen och regnet.
Där är jag.
Jo, jag vet det, horisonten är fylld av din blick fylld av allt det du älskar och kallar vid namn. Mina öron kan höra din längtan, mitt hjärta är fyllt av din sorg och min kropp har förstått vad du bär genom natten du valde att beträda.

- Du vet, jag kan bara följa dig dit.

Min väg är bortom.


Så vänder jag mig om för att ännu en tid gå förgäves. Din blick i mitt hjärta.
Kärleken

och det omöjliga