”Det var en gång två pojkar och en flicka som gick genom skogen. Den mörka skogen var så mörk att man inte ens kunde se varandra. Dom två pojkarna och flickan bestämde sig att göra upp en eld. Under nattens gång hände förskräckliga saker. En av pojkarna var förälskad i flickan. Men flickan var förälskad i den andra pojken. Pojkens svartsjuka var stor. Så att han till sist inte kunde hejda sig längre. När den ena pojken och flickan satt och kramades tog den andra pojken fram saltsyra. Pojken och flickan märkte det inte förens det var försent. Pojken hade rusat fram tryggt ner den andra pojken på marken och hällt saltsyra ner i halsen på pojken. Flickan hade börjat skrika men pojken hade ignorerat henne medan syran frätte upp deras bästa vän inne från. Pojken skrattade bara när flickan började skrika ännu värre. Pojken visste ju att det ändå inte var någon som skulle kunna höra dom. När pojkens bästa vän tillslut sluta andas reste sig pojken upp. Han vände sig om och tittade på flickan som nu såg liv rädd ut. Han granskade henne en liten stund och sa sen.

Varför valde du han och inte mig?! Vi som varit vänner längre! Varför just HAN!?

Pojken tittade på henne. Vreden växte inom honom. Han tog ett snabbt språng och brottade ner henne på marken. Flickan sparkade och klöstes men han var för stark. En tragedi är alltid en tragedi. När pojken vaknade upp nästa dag kände han en fruktansvärd odör. Han satte dig upp och kliade sig i back huvudet. Han såg inte flickan eller pojken så han ropade på dom, Men fick inget svar. Han reste sig upp och tittade sig om kring. Det var ingen framför honom. När han precis skulle vända sig om fick han en känsla av att han inte borde göra det. Men när han till slut vände sig om såg han dom. Han fick en plötslig spy känsla. Hanns två bästa vänner låg där. Pojken som hade sin hals upp fretten. Flickan låg bredvid honom med tomma ögon glober. Hennes kropp var full av brännmärken. Pojken spydde. Tog hon bort ögonen själv eller gjorde någon annan det? När han såg brännmärket på sin egen hand kom minerna till backa. Han skrek, Skrek för allt han var värld sen sprang han. Han sprang genom hela skogen. Hela vägen till byn som låg drygt fem kilometer från där dom hade varit. När han kom fram sprang han bort till polisen och skrek att några hade hittat två mördade personer i skogen. Den sprang han till busshåll platsen någon kilometer där ifrån. När han kom ditt kollade han tid tabellen. Bra bussen skulle strax komma. Rädslan spred sig över hela kroppen. När bussen kom klev han på och betalade sen satte han sig längst back i busen, och slappnade av lite gran. Men känslan av att han hade dödat sina bästa vänner kunde inte försvinna.”