Följande hände i början på seklet i den gamla nerslitna kyrkan i Braslövs församling. En församling som på den tiden endast bestod av nittiosju själar. Herden för den lilla kyrkan var den åldrige pastorn Arnold Filimon. En ovanligt folkkär och gemen människa, som var mycket omtyckt av församlingsborna. De uppskattade hans predikningar, som var mycket korta och kraftfulla, och slöt därför mangrant upp. Det fanns dock en naturlig förklaring till de korta predikningarna, vilket menigheten dock var helt omedvetna om. Den gode pastorn hade nämligen på äldre dar drabbats av samma fysiska lilla defekt som vanligtvis brukar drabba herrar i hans ålder. Pastor Arnold led nämligen av en tilltagande prostataförstoring, vilket tvingade honom till korta och täta besök på kyrkans minimala avträde. Bekvämlighetsinrättningen hade, minst sagt fått en udda placering. Den var nämligen placerad omkring tre meter upp, på utsidan av väggen, ungefär som på medeltida slott och andra större byggnader.
Eftersom den stackars urinträngde pastor Arnold inte önskade göra sina församlingsbor besvikna genom att mitt under predikan lämna predikstolen och rusa upp till avträdet för att låta sitt vatten, drog han in på ceremonielet och skar ner predikningarna till ett minimum. Dessa förkortade mässor sågs emellertid icke med blida ögon av kyrkoherden, vilken upprörd rapporterade Arnolds ”minipredikningar” till domkapitlet. Sålunda resulterade kyrkoherdens klagomål till, att den av urinbesvär så hårt prövade Arnold, fick ett långt brev från självaste biskopen, där denne i skarpa ordalag uppmanade Arnold att ”hålla predikningarna, icke såsom ett kort upprop utan av en rekorderlig längd och uppläsningar ur Den Heliga Skrift, på det att menigheten erhålla den andliga spis som de så väl behöva”.
Brevet fick pastor Arnold att hamna i ett verkligt bryderi. Hur skulle han i fortsättningen klara av predikningarna, utan att den krånglande blåsan skulle ställa till förtret? Han kliade sig undrande på flinten, men efter en stunds funderande kom han på en idé. Han skulle lösa problemet på ett synnerligen finurligt och elegant sätt. När hans urinträngningar nått det stadium då det kändes som om blåsan var på bristningsgränsen, ämnade han helt enkelt höja sina armar i luften och yttra med hög röst:
– Mina kära vänner – Sluten Era ögon och böjen Edra hjässor mot jorden samt läsen därefter en lång och tyst bön till vår Herre.
*
Redan vid nästkommande söndag satte han sin nya strategi i verket. För att inte församlingsmedlemmarna skulle känna sig alltför främmande inför den nya ordningen, funderade han ut en förklaring vilken han delgav menigheten som inledning till sin predikan:
– Kära vänner, idag kommer en ny mässordning att tillämpas. Det är hmm .... nämligen så, att det kommit nya direktiv från högsta ort, hmm ... det vill säga Domkapitlet, hmmm ....i vilken självaste biskopen framfört önskemål om att kyrkobesökarna själva mera aktivt bör deltaga i ceremonielet här i Guds Hus, hmm ...genom att hmmm ... då och då under mässan sända upp några böner till Vår Herre.
Församlingen verkade av allt att döma vara med på noterna. De böjde sig villigt ned i bänkarna och bad. Och detta var precis det tecken den gode pastorn väntat på. Snabbt som tanken skyndade han sig iväg upp till prevetet, där han kvickt lyfte upp prästskjortan, kastade sig ner på sittringen och lät sitt vatten – så gott det nu gick för den krånglande prostatan.
När så den gamle prästen återkommit från sejouren till hemlighuset, höjde han ånyo rösten och återkallade menigheten till ordningen genom att säga:
– Jaha mina vänner, så lyfter vi åter blicken och lyssnar till profetens ord.
Därefter fortsatte Arnold sin predikan tills nästa gång blåsan gjorde sig påmind. Hur många och hur långa församlingsmedlemmarnas böner blev, var således helt och hållet beroende på den gamle pastorns trilskande blåsa. Predikningarna i Braslövs kyrka kom därför att få en alldeles speciell prägel. Det var nog den enda kyrka i landet, där församlingen under pågående mässa, vid minst femton tillfällen fick böjda sig i bänkarna och i stillhet sända upp sina böner till Herren, och där tjänstgörande präst samtidigt avvek och med fladdrande mässkjorta försvann ut i de bakre regionerna. Men pastor Arnolds alla rusningar till avträdet hade ändå det goda med sig att han sannolikt kom att bli den präst inom pastoratet som hade den bästa konditionen.
Tyvärr kom också hans täta besök dit upp att få andra och mera destruktiva konsekvenser. Ja, dessa besök, tillsammans med några ostängda fönsterluckor, kom faktiskt att få en ren katastrofal inverkan på den gamla kyrkan. Ålderstigen och med underhållet eftersatt på grund av usel ekonomi, kom pastor Arnolds frekventa och våldsamma sätt på vilket han kastade sig ner på avträdet, att få ett resultat likt det berömda: ”droppen som urholkar stenen”.
Under vissa av dessa pastorns utflykter kunde man faktiskt höra hur delar av det gamla murbruket lossnade och rasade ner utefter väggen. Värst var det då pastor Arnold i en mer än vanligt pressad situation, inte ansåg sig hinna med att visa det åldriga avträdet vederbörlig hänsyn, utan var tingad av sin sprängande blåsa att så snabbt som möjligt kasta sig ner på sittringen.
*
Och nu till vådan av att icke tillsluta fönsterluckorna.
En morgon då pastor Arnold anlände till kyrkan, möttes han av en förtvivlad klockare som vridande sina händer och slitande sina på huvudet få kvarvarande hårtestar, kom emot honom och ropade:
– Käre Gud i Himlen, va ska vi göra? ? ? Nån har brutit sig in och druckit upp allt nattvardsvinet. Ack, ack, ack.
Detta var naturligtvis en ytterst fatal händelse för den lilla församlingen. Nattvardsgången, som utlysts för tre veckor sedan, var nämligen en av de större begivenheterna i kyrkans verksamhet, där samtliga medlemmar också brukade deltaga. Klockarens förtvivlade klagan fick pastor Arnold att stanna mitt i steget, trots att han egentligen inte hade tid till detta – Blåsan kallade. Nu var goda råd dyra. Något nytt vin fanns inte att tillgå med så kort varsel. Men den gamle pastorn fattade sig snabbt och sa:
– Vi får ta av ditt vin. Är det färdigjäst tror du? Nej, jag kan inte vänta – Jag måste kissa.
Och med dessa ord störtade pastorn iväg.
När en lättad pastor Arnold sedan återvände efter förrättat värv, hade Albert redan fyllt nattvardskalken till brädden med en odefinierbar, brunaktig och illaluktande vätska.
– Det har ju bara jäst en och en halv vecka, så den smakar lite jäst än, men .....
– Det kan inte hjälpas, ingenstans i Bibeln står det att vinet måste vara färdigjäst. Vi hinner inte skaffa något annat. Vi får ta det som det är. Men nu måste vi skynda oss, för folket har redan börjat komma.
Han hejdade sig, kastade ännu en tveksam blick ner i kalken och sa:
– Ja, det ser onekligen lite konstigt ut ..... Kanske är det bäst att vi själva tar och provar först? ?
De båda männen slog upp var sina glas och tömde dem. Att det inte var något årgångsvin, märktes genast på pastor Arnolds reaktion. Gudfruktig och djupt troende som han var, kunde han ändå inte inte hejda sig utan utbrast:
–Fy fan – Oh, Gud förlåt mig – men det smakade för bedrövligt.
Han kastade en blick upp mot krucifixet och fortsatte:
–Gode Gud må Du ha förståelse för att vi bjuder på denna soppa.
Men de hade som sagt heller inget val – den brunaktiga sörjan fick duga. Huruvida Gud i sin allsmäktighet sedan tog pastorn på orden och förlät deras tilltag, låter sig vara osagt.
Så tog nattvardsgudstjänsten sin början. Medan menigheten, uppfylld av stundens allvar, förväntansfullt åhörde predikan, fortsatte de sedvanliga små avbrotten, då församlingen bockade i bänkarna, och pastor Arnold gjorde sina korta, intensiva tjurrusningar upp till hemlighuset för att söka lätta på trycket.
*
Under själva nattvarden, lyckades pastor Arnold underligt nog med konststycket att utan avbrott från sin trilskande blåsa, dela ut både oblaten och den stinkande bruna sörjan som fått ersätta det stulna vinet. Det var endast fröken Sigrid som blev utan. Hon skulle få sin beskärda del senare. Henne brukade pastor Arnold ge en privat liten service efter mässan, eftersom hennes reumatiska knän inte tillät henne knäböja framme vid altaret.

Trots mumlande protester över smaken, tog dock de andra emot den av pastor Arnold framburna kalken. De kunde ju inte gärna göra något annat. Troende som de var och i Herrens Hus för att mottaga Den Heliga Nattvarden.
Strax före gudstjänstens slut, började emellertid de som fått ta del av ritualen, visa tecken på oro. Klockaren, som tillsammans med pastorn innan gudstjänsten provsmakat ersättningen för nattvardsvinet, var den förste som tog sin mats ur skolan. Efter att ha anat det värsta då tarmarna börjat vrida och vända sig under bukistret, hade han satt av mot utgången. Med en fart som som ingen trott skulle vara möjlig för en man med hans rondör, hade han plötsligt i hög fart, vaggande rusat ut och tagit skydd bakom den stora gravstenen med inskiften ”Patron Fabian Brutus Efraimssons Familjegrav”. Där hade han skyndsamt halat ner byxorna över knäna och satt sig. Det var endast de brakande ljuden från hans rectum, samt ett vilset par gräsänder som hastigt lyfte i tron att jaktsäsongen brutit ut, som avslöjade hans gömställe.
Inne i kyrkan var i sanning situationen inte bättre. Överallt i bänkarna skruvade människorna oroligt på sig, och Pastor Arnold som just höll på med att läsa ur gamla Testamentet om Jerikos erövring, hejdade sig plötsligt och drog ihop ansiktet i en grimas. Samtidigt reste sig Erik Edvinssons dräng Jan-Erik hastigt upp och satte med knäande steg iväg mot utgången. Pastorn återupptog predikan, och var just mitt i Josuas bok sjätte kapitlet, den åttonde versen: ”.... framför Herren åstad och stötte i basunerna...” då ett våldsamt utdraget råmande hördes nerifrån kyrkporten. Församlingen vände sig om i bänkarna för att undersöka orsaken, och fick se en mycket generad och olycklig Jan-Erik, som med ett förtvivlad grepp med händerna runt bägge byxbenen försökte förhindra att något skulle läcka ut. Hans tarm hade varit snabbare än hans ben och reagerat innan han hunnit ut.
Nu hade också pastor Arnold själv nått gränsen för det uthärdliga. Han kände hur det inre trycket ökade och förstod att han snart inte längre skulle vara mäktig att hålla emot. Blek i ansiktet bestämde han sig för att hastigt avsluta ceremonin och söka sig upp till samma plats dit blåsan så ofta krävde hans närvaro. Han knep ihop den bakre slutmuskeln och utropade:
– Kära Vänner, om ni inte redan har känt, så kommer ni förvisso snart att känna, hur Guds kraft genom nattvarden kommer att sprida sig genom era kroppar. Så gån nu därför hem och begrunda vad ni idag under denna heliga ceremoni har upp ...
Här lämnade abrupt den gamle pastorn församlingen åt sitt öde. Med alban fladdrande kring benen, satte han högsta fart upp mot prevetet för om möjligt hinna dit innan den tidigare nämnda muskeln förlorade greppet. Och han var sannerligen inte ensam om sitt dilemma. Aldrig förut hade den gamla medeltida kyrkobyggnaden tömts med sådan fart. Det var endast fröken Sigrid som lugnt satt kvar. Eftersom hon ännu inte hunnit ta del av klockarens halvjästa illaluktande brygd, var hon ju också förskonad från dess effekter.
Pastor Arnolds hastiga sorti hade som sagt också fått fart på församlingen. Som en man, hade samtliga utom fröken Sigrid, rest sig och satt iväg mot utgången. Men då alla människorna på samma gång försökte pressa sig ut genom den trånga kyrkporten uppstod en sådan trafikstockning att de flesta flesta redan där mötte sitt öde.
Ackompanjerade av våldsamma pruttande och brakande, som förvisso inte enbart bestod av gaser, ropade Sigrid med hög röst:
– Halleluja, halleluja, jag kan höra hur Guds kraft kommer över oss.
Pastor Arnold, som flämtande lyckats ta sig upp till avträdet, hann med knapp nöd dra upp alban och kasta sig ner på fjölen då han kände hur den berömda slutmuskeln gav vika. Men detta sista hastiga och kraftiga tryck mot sitsen var droppen som fick bägaren att rinna över. Ett råmande ljud från pastorns bakdel blandade sig med braket då avträdets fundament gav vika. Och som drivna av en reaktionsmotor, där ljuden och reaktionsgaserna kom ifrån pastor Arnolds bakre del, störtade både pastorn och avträdet de tre metrarna ner i backen.
Efter dunsen mot marken blev det alldeles tyst. Men blott för några sekunder. Därefter reste sig sakta en dammig och smutsig figur ur spillrorna från det sönderslagna avträdet. Figuren skakade på sig, såg sig omkring och ur djupet från den sorgliga gestalten hordes:
– Herre djävlar vilken fjärt! ..... Gode Gud förlåt mig, men det var det värsta jag varit med om. Den kalken var det sannerligen kraft i.....
*
Det blev verkligen en nattvardsgång som blev omtalad i bygden. Men tyvärr tog, som brukligt är, ryktet över och historien växte i omfång och fantasifullhet för varje gång den berättades. Därför kom den version, som på slingrande vägar kom domkapitlet till del, att ha växt till en fullständigt osannolik historia. Där berättades att en formidabel hednisk ritual skulle ha ägt rum i Braslövs lilla kyrka – En riktig orgie med sprit och våldsamma sexuella excesser. Och naturligtvis kunde inte domkapitlet lämna en sådan historia utan åtgärd. Här gällde det att statuera ett exempel. Detta var hädelse – ett hån mot allt vad den kristna kyrkan stod för!
Men innan någon åtgärd hunnit vidtagas från kyrkans sida, hade naturen tagit sin tribut. Och det gällde inte bara avträdet. Även den gamla medeltida kyrkan gick ett sorgligt öde till mötes. Efter att avträdet med en gamle prästen fallit ner från väggen, var det som om kyrkan inte längre ville hänga med. Murbruket runt hålet efter bekvämlighetsinrättning ramlade bort efter hand, och efter en tid gav hela kyrkväggen vika. Pastor Arnold, församlingens stackars sextiofemårige herde, blev förtidspensionerad och tvungen lämna sin tjänst på grund av skadorna efter fallet, och Braslövs lilla församlingen upplöstes för att ingå i den större grannförsamlingen.
Det var bara Sigrid, som tog saken på ett annorlunda sätt. Hon hade fått en historia att berätta för kamraterna på ålderdomshemmet. Och hon berättade och berättade – och kamraterna lyssnade på en berättelse som för varje gång ändrades från att själve Beelsebul skakat sönder kyrkan, till att Herrens Änglar stigit ner och blåst i sina basuner. För hennes mer eller mindre senila kamrater spelade det ingen roll vad hon berättade – bara hon berättade. Och trots att personalen på hemmet naturligtvis beklagade att pastor Arnold skadat sig och att kyrkan höll på att helt falla sönder, prisade de ändå händelsen eftersom den på ett radikalt sätt hade förändrat deras tillvaro. Sigrids berättande hade fått de tidigare så bråkiga patienterna att sitta lugna och stilla. De var helt fascinerade av de otroliga historier Sigrid berättade för dem.
Men för församlingen slutade det som sagt illa. Dess slutliga öde beseglades en eftermiddag, fjorton dagar efter den olycksaliga händelsen, då samtliga ledamöter i domkapitlet kom för att inspektera det som nu fanns kvar att inspektera. Det var en svartklädd samling herrar som radade upp sig vid sidan av det som tidigare varit Braslövs stolthet, men som nu verkade stå inför sin totala desintegrering. Männen sa inte ett ord. De bara stod där. Och plötsligt, som om deras händer varit sammankopplade, lyfte alla upp sina högra armar och tog av sig hattarna. De böjde sig mot marken, stod så ett kort ögonblick, som en ordlös parentation över en kär bortgången. Därefter satte de åter på sig hattarna, för att slutligen göra helt om och taktfast marschera ner till den väntande minibussen. Allt under fullständig tystnad. - Braslövs församling hade upphört att existera.

Sens Moral: Att glömma stänga fönsterluckorna leder aldrig till något gott.