Horder av oseende
transparenta
människor

vandrar
genom min trädgård
bär tomma leenden
i sina ansikten

finns inget ljus
bara en glipa
ut till dagern

i kanten av min extistens
når mig sorgen över
den tomma ränseln
den vi alla måste lämna
vid vägen slut
lämna efter oss

gå rakt fram
se dig inte om
lämna inget efter dig

dagsljuset
kommer sakta
i öster, ja det är inget nytt
präster har mässat detta
sedan tidens början
i öster stiger solen
upp över markerna
men kantbitar
var vad dom
slängde till oss

processionen
genom min trädgård
upphör aldrig
den är början och slutet

grå oseende ögon
blinda beläten
som vi
som aldrig lär
lär oss skilja på
ingången och
utgången

och ränseln är
det du vill
och det du gör

bär den
till slutet