Det finns många sätt att berätta en historia, de flesta innebär en eller annan omskrivning, ett par tre lögner, några tillägg och en del små friseringar där verkligheten annars skulle överträffa anständigheten. Och när man skriver ner en berättelse märker man, att den börjar leva sitt eget liv. Det som en gång var en sanning blir en bild, och bilden kan ses ur fler perspektiv än det som en gång var det enda möjliga.
Så kanske är det omöjligt att återge något utan att upprepa skeendet lika många gånger som det är möjligt att hitta ett nytt perspektiv. Kanske måste berättelser om sanningen få rotera i solen likt en glasprisma på en nylonlina. Ständigt i rörelse, ständigt återkastande det ljus som just då faller på den yta som vänds mot den som kan spegla dess sanning.

Som den dag då Fikri ringde. Vad sanningen än vill spegla från den dagen, är mina ord aldrig de rätta. Men tålamodet manar mig att ändå säga det som måste sägas i saken. Idag och i morgon och nästa dag. Till solen går ner och mörkret begraver de prismor som äntligen fått säga sitt.

Jag var som vanligt på måndagar i stan, skulle sova över i lägenheten efter jobbet. Jag hade ett uppdrag i Nacka, det började inte förrän efter lunch så jag hade tid att handla och titta igenom posten och konstatera, att det fanns en möglig limpa i brödlådan. Som vanligt låg det drivor av reklam innanför dörren tillsammans med de vanliga räkningarna.
Det fanns två telefoner i min lägenhet, den ena vid sängen i mitt sovrum och den andra i köket. Det var den i köket jag slängde mig över när signalerna stötte till mina öron. Jag hade aldrig tyckt om ljudet på den där telefonen.

- Du måste komma stugan fort.
Det var Fikris lite raspiga röst.

- Jag har jobb att göra, svarade jag. Men jag kommer i morgon eftermiddag som vanligt. Ska jag handla något?

- Nu. sa Fikri. Hjälper mig nu. Och jag hörde något i hans röst som inte skulle vara där.
Vi kanske sa fler ord, han kanske övertalade mig och jag kanske protesterade.
I Nacka beklagade man att jag hastigt blivit sjuk. Kanske var det maginfluensa, jag minns inte.
Det tog alltid en timme att köra ut till det lilla huset med de många människorna.
Idag skulle bara Jasmine och Fikri vara hemma, de övriga hade åkt till Södertälje. Amos var i Sundsvall sedan ett par veckor men alla de andra i Södertälje. Jag vet inte varför det var så viktigt. Men det var vad jag tänkte på vägen. Att alla var i Södertälje.

Den sista biten fram till huset är egentligen bara två hjulspår. Det finns en bom som vi brukar låsa när det finns vapen eller stöldbegärligt gods i huset. Min vedbod är indelad i två avdelningar. I början såg man inte att det fanns något annat än ved i prydliga staplar. Nu har så många gått vägen in till gömslet att det blivit en liten trampad stig dit in.
Idag är bommen låst. Inte bara fälld, utan låst. Jag lämnade den öppen när jag åkte i morse och jag undrar varför Fikri låst den, vi har inget hemma att låsa för. De andra åkte ju till Södertälje med fyllda bakluckor. Fikri måste ha gått de två kilometrarna för att låsa.
Nyckeln ligger i handskfacket. Den ligger alltid där.

När jag svänger upp på gården, gasar uppför backen och parkerar framme vid huset kommer Fikri ut genom dörren. Han har sin vita långskjorta på sig över de bruna byxorna. Den är fläckig. Jag ser att den är fläckig och jag tänker på böngryta. Hela tiden tänker jag på böngryta medan vi går in i huset och Fikri pratar på sitt eget språk när han berättar vad som hänt. Jag förstår inte ett ord. Jag bara tänker på böngryta.

Bakom huset, bara några hundra meter bort, på andra sidan en liten bergknalle ligger en liten myr. Jag har plockat tranbär i utkanterna, där mossan bär. I mitten är det sankmark, riktigt våt dyig sankmark.
Fikri visar mig var han grävt. Han tar med en lång stör och stöter den i hålet som är halvfyllt med brunt vatten. Den försvinner ner i hålet, säkert ett par meter innan den stöter mot något. Kanske berg.

Presenningen är tung. De är alltid tunga när vi rullat dem runt de varor vi levererar i Gud den allsmäktiges namn. Vi lyfter den i var sin ände, Fikri har lindat silvertejp runtom och slagit ett rep så att det finns något att hålla i.
Svetten rinner utefter ryggen, stövlarna sjunker ner i mossan och jag blir blöt om fötterna. Jag vet inte om det är tårar i ansiktet eller om värmen blöder i pannan.
Efteråt har jag skrapmärken på kinden och bara en stövel. Den andra fastnade i djupen tillsammans med något jag inte kan säga. Och sorgen, kanske sorgen blev kvar i myren tillsammans med doften av skvattram och pors.

Än i dag kan jag höra skratt och vända mig om för att äntligen få möta hennes blick. Få omfamna henne och lättat dela hennes glädje när vi skakar på våra huvuden och säger till varandra att det inte var sant.
Men sanningar ändrar sig inte med åren. De bara låter sig berättas. Om och om igen. Som prismor i solen.

Och ljuset bländar mig alltid medan jag undrar över dofterna.
de når mig som skvattram och pors.
och jag sörjer

Men myren har slutit sig som musslan och tranbären rodnar i hösten.