Det är det där skrattet som får mig att vända mig om. Alltid när jag slutat minnas. Då kommer det. Som en ökenvind när ett av de sällsynta regnen lämnar en doft i dess kärna.
Då söker jag dina ögon, dina läppar och din doft. Då har tiden stannat och inget har hänt. Du står med ryggen mot mig och behöver bara vända dig om. Jag höjer mina händer, bereder mig för att ta emot dig, tårararna stiger i ögonen och längtan brister likt en lilja i mitt bröst. Och dofterna som alltid följer ditt minne byts från myrmark till innerlig jasmin.

Det tar en bråkdel av en nanosekund för mitt sinne, det sjunde och åttonde sinnet, att se dina ögon försvinna i djupen av någon av alla mänskliga brunnar som inte är du. Och liljan vissnar till ett med myrmarkens gulnande skvattram. Jag vet, jag måste säga dina ord. Dina barn ropar och jag måste svara dem. Inte med min bön om förlåtelse utan med dina ord av kärlek.

Du vet, jag trodde du var gift med Fikri, han sa att du var hans kvinna, den han gift sig med när jag lämnat honom för så många år sedan.
När jag såg dig vid spisen, du var alltid i köket, vid en gryta som doftade koriander precis som du. Ditt leende ville göra våra liv till glädje, och ditt skratt mättade oss mer än grytorna du serverade rykande varma och fyllda av kärleken du la mellan lök och ris.

Minns du när jag lärde dig bokstäverna i vårt alfabete? Och du försökte lära mig dina bokstäver. Hur ljuden gifte sig med varandra och hur jag anade ditt liv? Kommer du ihåg när vi följde stigen bortom gammelskogen för att hämta fem liter kantareller och du skrek så högt att räven kom upp ur lyan?
Kan du njuta av kvällarna vid kaminen. De där nätterna när vi måste sova tillsammans för att inte frysa ihjäl när termometern visade minus trettiotvå grader och himlen var stjärnklar in i evigheten?

Du och jag som inte kunde tala med varandra visste ändå allt. Visst var det så? Visst kände du min innersta själ och såg mina samtal med Gud? Nog kände du min rädsla och fruktade den död som levde bakom vedstapeln i uthuset. Ditt hjärta mot mitt de där vinternätterna. Och din blick i min när jag tog emot det jag inte fick veta, väskan och biljetterna. Mitt avsked i din famn och rädslan jag lämnade vid din sida.
Visst delade du min glädje när minnet av bänkar och gator i länderna bortom byttes mot friheten i ännu en bit av intighet.

Det jag inte vet om dig, det vet du om mig. Och då vet jag, att du vet allt.
Och att döden är allt du har lämnat.

Du vet, den där dagen när jag kom till Fikri, när han ringt mig och jag lämnat staden och jobbet för att möta hans tomma vrede visste jag inte att du skulle se mig förvandlad.
Jag steg ut ur bilen, Fikri mötte mig och ropade på sitt eget vis, sina egna ord och sa att vi måste skynda oss.
Han hade sin långa skjorta på sig, den vita som han förrättar bönen i, och bältet löst spänt kring midjan. De bruna byxorna snörda kring anklarna och sandalerna oknutna.
Jag föll på knä som en kvinna och knöt dem åt honom innan vi gick in.
Jag såg alla fläckarna på skjortan och tänkte att böngrytan exploderat, du vet, tryckkokaren vi använder, den är gammal.

Till vänster innanför dörren, framför kaminen låg ett paket inslaget i presenning.
- fick inte allt plats, tänkte jag. De hade ju åkt till Södertälje tidigt samma morgon.
- vi bråttom skyndar oss, sa Fikri och pekade på presenningen, sedan vände han sig om, gick ut genom dörren och visade att jag måste följa honom.
Vi gick över bergknallen bort till det ställe jag brukar plocka tranbär. Den myren är djup i mitten, man kan inte gå över den utan att riskera att försvinna i djupen. Det var dit vi skulle, till djupen i mitten. Där hade han slitit undan mossan, grävt bort torven och blottat dyn.
- där, sa han och pekade.
Vi gick tillbaka till stugan, till paketet som var noga tejpat med silvertejp och bundet med rep för att det skulle gå att lyfta. Det var mycket större än de vanliga leveranserna.

Inte ett ögonblick hade jag tänkt på dig, inte förrän då, när vi gick tillbaka till huset. Fikri gick före mig och jag såg fläckarna på hans skjorta. Myrvatten och blod ser ut likadant när det torkar på linnetyg. Det ena är lätt att tvätta bort, det andra kräver omsorg. Och jag tänkte, att nu skulle du få koktvätt att göra.
Inte ens då förstod jag. Mer än att myrvatten och blod liknar varandra.

- Följde Jasmine med till Södertälje? frågade jag i stället för att tala om myren och det faktum, att jag lämnat ett jobb för att hjälpa Fikri med något jag inte förstod.
Han svarade inte. I stället pekade han mot stugan och sa att vi måste skynda oss.

När repet skar in i min hand visste jag att det var din kropp jag lyfte. Ditt skratt och dina valkade händer. Du var tung och jag kände att du släpade mot marken, att du lämnade spår som skrek högre än tystnaden jag delade med Fikri.
- Det går inte, sa jag. Vi måste hämta skottkärran.

Sista biten ut över myren släpade vi dig medan myrvattnet blandades med saklig svett och bortmotad skräck. Fikri hade grävt där inga gravar kan grävas, myrvattnet omslöt din kropp och vi såg den gröna presenningen försvinna som en jättelik dolme i dyn. Vi la tillbaka torv, pressade ner din kropp med grenar från björken vi fällt till ved och kastade våra ordlösa frågor ut mot graven med allt av ris och bråte vi kunde finna.
Våra sår blandades med myren som skurits blodig där vi gått.
Jag skulle inte plocka några tranbär den här hösten, kanske aldrig mer.

Stigen vi använt fick stå lika orörd som ditt namn när vi samlades till bön den kvällen.
Ingen av oss frågade efter dig.
Inte heller jag.