Jag orkar inte stanna, Fikri gråter och jag letar efter bilnycklarna som måste ligga någonstans. Innan jag åker säger jag att jag inte kommer tillbaka den här veckan. Bilnycklarna sitter i tändningslåset och Fikri fortsätter gråta.
Det är helt stilla, som om vindarna undviker vår kulle. Jag tänker att jag måste tanka, jag får nästan panik när jag tänker att jag kanske inte har bensin så det räcker till närmaste shellstation. Det måste vara shell. Jag har kort men inga pengar. Och bilnycklarna sitter i tändningslåset.

- Du kastar. säger Fikri och ger mig ett bylte.
Det är hans skjorta och byxor och Jasmines klänning. Jag ser den inte men vet att det är hennes klänning och jag vet att nu borde jag åka till en telefonkiosk och slå en nia och ett oändligt antal nollor. Jag vet att jag måste säga hennes namn och Fikris namn. Vad jag ska göra med mitt eget namn kan jag inte tänka.

Bensinen räcker ända hem och jag kastar byltet i en container några kvarter bort. På kvällen är det mässa i min vanliga kyrka och jag tänker att jag kan bestämma mig där. Jag försöker be men tänker bara på bensinmätaren som tydligen inte fungerar.
Det är som om telefonerna skriker åt mig att låta dem vara, fingrarna vägrar hitta nummerskivan och Fikris namn får aldrig bli sagt.
Sedan är det på något sätt för sent. Alla bilar fortsätter köra förbi utanför mitt fönster och solen går upp som vanligt. Min döva granne har glömt radion på och jag skriker in genom brevlådan eftersom hon aldrig öppnar om man ringer på dörren.

Nästa dag talar jag med min handledare om ett ärende som innehåller mycket våld och vet att jag egentligen berättar något om mig själv.
Mitt i samtalet ställer jag mig upp och säger att jag måste ringa ett samtal.
Som om jag just kom på att jag hade glömt något viktigt.
Men jag ringer ingenstans. Jag bara går ut genom dörren och väntar en stund innan jag sticker in huvudet och ursäktar mig. Jag måste åka på ett akutärende.

När jag slår på radion i bilen hör jag nyhetsreportern säga att krooppen efter en kvinna hittats i ett skogsparti norr om Stockholm.
- så snabbt, tänker jag.
Men reportern säger sedan att kroppen legat minst en vecka och jag andas djupt. Jag förstår att det är av lättnad och tänker att jag aldrig kan bli människa igen.

På kvällen ringer jag en gammal vän. Innan vi lägger på frågar jag hur hon skulle reagera om någon berättade att han eller hon varit med om att gömma en kropp och refererar till det jag hört i nyhetssändningen.
- Om man skulle veta något om en god vän... säger jag.
Hon svarar att man måste gå till polisen. Man måste alltid anmäla sånt även om det skulle vara ens egen syster eller bror.
Jag vet att hon har rätt och att jag har fel.
Men jag ringer inte fler samtal den kvällen.