Jag har just stoppat in den sista tuggan, efter en snabb men god måltid. En av mina nysvenska vänner lutar sig långsamt fram, och berättar om en simtur hon tagit i Hjälmaren nyligen. Efter att ha simmat ut en bra bit i sjön blev hon rädd, eftersom hon kände undervattensströmmar och var orolig att sugas med. Min manlige vän till vänster, skrattar högt och säger:

- Det finns inga undervattensströmmar i Hjälmaren... inga valar och hajar heller.

Min nysvenska vän skrattar generat med. Hon är van att bada i betydligt vildare vatten än Hjälmaren.

Vårt samtal vid matbordet leder till att jag till slut sitter ensam kvar, grubblandes över trygghet och rädsla. Funderar över vilka grunder vi har för det som skrämmer oss.

Jag känner mig ofta rädd när jag promenerar ensam hem, under sena kvällar. Får då ibland höra att min känsla är ganska obefogad, eftersom det sällan händer något otrevligt där jag bor.

Dessa fakta tar tyvärr inte alls bort min rädsla, eftersom jag har mer än tillräckligt med erfarenhet av att bli överfallen och råka illa ut - om än inte just här. Rädslan sitter inte i huvudet, utan mycket längre ner...

Förstår mig egentligen inte på, vad det är för mekanismer som gör mig rädd.

Först tänkte jag att otrygghet grundar sig på dåliga erfarenheter i andra, liknande sammanhang. Sedan kom jag på att en del av det som skrämmer mig - ibland helt saknar grund.

Hamnar några dagar senare (åter igen efter en god middag) i en ny diskussion om vad som skrämmer oss. Två nära vänner säger då i kör:

- Bästa sättet att hantera rädsla, är att träna bort den.

Man måste våga utsätta sig för den, och se att inget otäckt händer. På så sätt tränas hjärnan om, och slutar upp att signalera fara.

Jo, men visst, tänker jag... Låter som klassisk fobiträning. Fungerar kanske på min nysvenska vän, som simmar i Hjälmaren - eller på min kompis i Bro som är rädd för råttor. Men det funkar inte på mig, det vet jag av erfarenhet.

Efter femton års kvällspromenerande, utan överfall - är jag fortfarande rädd. Inga nya spår i hjärnan där inte. Forfarande skriker den "fara, fara" vid minsta ljud eller rörelse.

Träning tycks inte bita på mig.
Är det någon som kan följa med och hålla handen i stället?

/Grubbelmia   -   www.grubbelmia.se