Det finns alltid en annan sida.
Och jag vaknar med den tanke jag låter bli att tänka. Varje morgon vaknar jag med samma hål av otänkt tanke. Alla de vanliga frukoströrelserna, männens mumlande böner och kvinnorna i tystnaden bortom räddningen.
Jag borde se ner i golvet men jag skådar horisonten och upprätthåller samhället och glömmer.

Fikri har skaffat en ny kvinna när jag sagt nej. Han frågade inte, men tog mig inte med våld när min kropp vände sig bort från hans händer.
Den nya kvinnan kallas Eja. Vi talar inte samma språk och våra blickar möts av misstag. Hon steker maten och kokar grönsakerna till puré. Jag hör henne om nätterna i Fikris famn och vet att hon räddar mig från det jag låter bli att tänka. Men döden låter tala om sig redan några dagar efter hennes ankomst.
Hon måste lämna huset och jag förstår att den vi då läser om i tidningen är hennes bror. Men Gud den Allsmäktige, lovat vare Hans Namn är mild mot oss som låter vapnen tala. Vi vet det andra inte vet. Och Fikri vet att jag inget säger.

Det är som om jag lever i en bana mellan himmel och jord. Allt är som vanligt men inget har hänt som är som vanligt. Männen ber och kvinnorna böjer sina huvuden, och jag står mitt emellan där makt är att leva för det Enda. Herren är en och den Ende är Folket. Men det är jag som är nyckeln till allt det männen måste äga.
När Bahrut kommer med en biljett är jag redo. Paketet ligger som vanligt där jag inte vet det, dolt under sömmar och bortom kontroll. Det enda jag gör är att gå som en oskyldig kvinna genom tullarna. I Berlin träffar jag ingen men lämnar min väska i en box och lämnar mitt meddelande som vanligt. Vi har aldrig träffats och innehållet i väskan är något jag slutat tänka på. På hemvägen får jag visa mitt bagage i tullen, jag har de vanliga trosorna och tröjan och en flaska vin. Ingen bryr sig och allt är i sin ordning. Den svarta jorden väntar ute vid huset, ogräset dör mellan mina händer och allt är i sin ordning. Allt är som det ska. Inget har hänt och våra böner har burit sitt budskap till Herren den Allsmäktige, lovat vare Hans heliga Namn. Fem män dör för saken i sitt land och tusentals människor respekterar Israels Gud i våra händer. Men jag bryr mig inte. Lika lite som tullen bryr sig om min flaska vin bryr jag mig om den Allsmäktige och Kampen.

Kanske är det den där likgiltigheten som räddar mig undan det som sedan sker.
Två av våra män blir anhållna för mord. En annan i vår grupp blir skjuten på öppen gata under en resa. Hans bagage går inte att återfinna. Någon är oss i hälarna och vi kan inte längre låtsas. Vår cell måste upplösas och jag ser Fikri för sista gången när jag låser dörren en lördagkväll. Han åker i folkvagnsbussen och jag åker i min bil. Nästa gång jag återvänder till mitt hus är det tomt. I tre dagar stannar jag och städar. När jag är färdig tänder jag ett stort bål och bränner det jag måste bränna, förintar det jag måste förinta och låter mig själv bli ett med de lågor som lämnar livet i en askhög.

Telefonsamtalen skrämmer mig till besinning.
Och när jag äntligen går till polisen kan jag berätta en lögn som blir min sanning. De tror mina ord och ger mig skyddad identitet. Det är så det kallas när hela livet raderas med en knapptryckning.