Mannen på kursen som drog en lättnandens suck och sa: ”Skönt att det fanns en man till här, jag trodde jag skulle bli ensam.” Han var ensam. Jag är ingen man.

Tonåringarna som försökte tränga sig före i busskön, som jag röt åt. De satt senare i bussen och tisslade: ”Är det en kille eller en tjej?” Ja, ok, jag hade bara 12 mm stubb på huvudet. Men ändå…

Barnen jag mötte när jag var ute på en promenad som sa: ”Hej!” Sedan viskade de med varandra. Ropade: ”Är du en kille eller en tjej?” Hm…

Den lilla flickan på ICA Parken som granskade mig noga och började rycka sin mamma i tröjan: ”Mamma, mamma, är det där en flicka eller en pojke?” Mammans generade blick och försök att tysta henne. Fler rop från flickan: ”Men mamma, är det en flicka eller en pojke?” Varför svarade inte mamman? Barnet var i den åldern då det är viktigt att få kategorisera. Var hon också osäker?

Jag undrar vad det är. Blicken? Rörelsemönstret? Jag vet inte. När jag tittar i spegeln ser jag ingen könlös varelse.