Så är då festen slut, och alla trettiotvå middagsgäster väl hemkomna till sina egna varma sängar. Min äldste son har fyllt arton år, och jag sitter i soffan och grubblar över vad som egentligen hände?

Både en fest och en barndom kan i bland passera så snabbt. Många lyckliga stunder... och samtidigt ett högt tempo. Samma sak är det med vänskap.

En tanke som återkom när jag letade vilsegångna champangekorkar - är den som någon yttrade i en kommentar, här på Grubbelmia.se. "Kanske behöver vi lite mer vardag i semestern och lite mer semester i vardagen?" Borde kanske spara alla korkar jag hittar, som en påminnelse om att ge tid till oaser av avkoppling, mitt i vardagens lunk.

Det fungerar väl på ungefär samma sätt när man letar efter minnen från barndomen... man söker "stunder av lycka", som någon sjöng. Ofta är det ju inte det där påkostade man kommer i håg - utan just små stunder här och där. Ett förtroligt samtal på sängkanten, en kärleksfull kram och torkade tårar.

Det behöver inte vara krångligare än så, därmed inte sagt att det är enkelt. Hur många gånger har jag inte varit på väg att ringa en vän, för att sedan glömma bort vännen när något oväntat kommer i vägen. Tråkigt både för mig, och för min vän - eftersom det ofta är just här vi hittar våra små stunder av lycka.

Kanske kan vi meditera över Cecilia Vennerstens ord, när vi nu sakta närmar oss en vacker sensommartid. Tillsammans kan vi söka de små stunderna av lycka.

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.
Stunder av lycka, att bara ha varann.
Det är en rikedom - att få älska och att älskas.

Vår kärleks sparsamhet.
Är det vackraste jag vet.

/Grubbelmia   -   www.grubbelmia.se