Det är fascinerande att det inte räknas som en godtagbar ursäkt om man tycker att något är äckligt. Varför är det så? Så fort jag säger nej tack med hänvisning till att jag inte tycker om något så ska det fnysas och kommas med en massa nedlåtande kommentarer.

- Kaffe?

- Nej, tack, jag tycker det smakar illa.

- Har inte du blivit vuxen ÄN? Ska du ha saft som de andra barnen?

- Ja, tack gärna det.

(Jag kan sitta hos barnen med, de har nog högre toleransnivå. Kaffe är något heligt och den som låter bli att dricka det är nog skruvad. Det bjuder jag på).

- Vin?

- Nej, tack, jag tycker det är äckligt.

- Men hallå, är du nykterist eller?

- Ja.

- Men guuuud vilken trist människa du är. Slappna av och släpp loss lite. Ska du sitta här och vara nån sorts övervakare, eller? Paja hela festen. Kom igen, klart du ska ha dig ett glas.

- Tack, jag klarar mig utmärkt utan.

- Är du religiös också?

- Nej.

- Men varför? Jag fattar inte, varför tacka nej om du nu inte är religiös? Du måste leva ett jävligt tråkigt liv.

(Just i den situationen är det väldigt frestande att börja ifrågasätta den som håller på att fråga. Vad har den för förhållande till alkohol? Är den rädd att den konsumerar för mycket? Varför känns det så hotfullt med en nykterist som kan ”hålla koll”? Det är väl ingen stor grej, egentligen? Om jag nu börjar redogöra för alla anledningar jag har till mitt ställningstagande utöver att jag inte tycker att det smakar gott, då kommer jag verkligen att förstöra festen och framstå som en fradgatuggande fanatiker. Så varför frågar du?)

- På menyn finns det fisk, fisk och fisk.

- Ursäkta, kan jag få något annat? Jag tycker inte om fisk.

- Men det borde du verkligen LÄRA dig att äta. Fisk som är så nyttigt. Fick du aldrig lära dig att äta fisk som barn?

- Jo, det är just därför jag inte tycker om det. Skolmatsalsfisk.

- Men det här är något helt annat, du MÅSTE smaka.

- Tack, jag har försökt förut men så länge det luktar och smakar fisk så går det inget vidare.

(Det vore ju en sak om man är hembjuden till någon och de bjuder på fisk. Men det här samtalet utspelar sig ofta i en annan miljö där ingen som tjafsar har lagat måltiden. De agerar hemskt sårade å någon annans vägnar. Ofta påstår de att det är å mina vägnar, de tänker bara på mitt bästa, intelligensen, ni vet).

Ja, okej, jag brukar inte svara att jag tycker det smakar illa så ofta. Till och med jag har lärt mig att det är socialt oacceptabelt, även om jag inte förstår varför. Men ett enkelt ”Nej, tack, jag dricker/äter inte det” brukar ändå följas av en massa frågor som liknar de jag skrivit ovan och det förekommer även ännu mer kränkande kommentarer om min mognad/tråkighet/bortskämdhet.

Så: Ja, jag är en obstinat motvallskärring, fruktansvärt bortskämd, omogen och helt omöjlig i sociala sammanhang. Nu vet ni det.