Valla myelinskidorna, nu ska här bli åka av! Vadå, lutar lodrätt? Äh, tyst nu, ditt fega kräk. Kolsvart avgrund? Men blunda då! Stavar? Vad ska vi med stavar till? Väldigt vad du har invändningar. Alltså här försöker jag få ut oss på livets resa och du bara blåvägrar. Din otacksamme jävel. Vill du invänta bättre tider? Men halledunandedejdå, hur naiv får man vara? Då blir vi bara sittande här och blir alltmer bredarslade för var dag som går. Nej, skärp dig nu, nu far vi! Hör du vad jag säger? FÖR I HELVETE, KOM MED HÄR NU!

Nej, gråt inte. Fan också! Du, förlåt, snälla? Det var bara det att jag ville så gärna och så blev jag så ivrig. Jo, jag är en egoistisk typ, jag vet. Men ibland blir jag så otålig på dig och vill kasta oss ut, ta rejäla kliv istället för de där små myrstegen du envisas med. Ja, jag vet att du är rädd. Jag är ledsen. Vi blir väl sittande här då. Nej, jag tycker inte att utsikten är så fin här längre, den känns liksom lite uttjatad. Jag tänkte det kunde vara spännande att se hur den ser ut där borta. En vacker dag, säger du? Låt oss hoppas det. Suck!