Idag ser jag på mig med andra ögon. Kanske förlåtna, kanske till och med försonade. Jasmine är död, Fikri och Behram skjutna, Ahli och Eva har bytt identitet men ändå inte lyckats undkomma hämnden. Ingen av alla de människor jag levde med finns kvar. Kanske är någon av dem ännu gömd.
Det är klart att jag tänker, att jag borde dela deras gravar.
Ändå...
Tjugo år har gått och mitt samvete reste sig mot döden för att äntligen få leva.
Om någon vet hur kroppen tyngs av osagd skuld. Om någon anar verkligheten av kvinnor dolda av tusen år torv och avgrundsdjup dy. Om någon.
Själv fick jag smaka glömskans morfinrus. Narkosens dimhöljda verklighet och de drömmar som än en gång blev verklighet.
Ställd inför orden om tiden som höll på att rinna ut fick min själsliga nöd ett namn och jag talade som om döden redan åt av min sista timma.
Det kallas bikt.
Mänskliga öron utan vänskap men fyllda av åratals tystnad. Svaret som talade botande ord. Att göra vad mänskligt är.
Och jag gick för att söka de barn som för så länge sedan förlorat sin mor utan att veta till vilken grav de måste gå för att sörja.

Ett ögonblick tänkte jag domen. Min egen väg in bakom murar och in i ett liv där alla jag gömt skulle glömmas i skam medan skulden blev sonad.
Men de män jag talade med ville nåd. En åklagare måste se hur mitt liv blivit bortvänt från allt vad en människa vill. Jag förstod inte det där. Jag bara sa som det var. Äntligen fick jag säga orden.

Vi begravde en kvinna jag kände som Jasmine. Hennes kista var vävd och rullad runt hennes döda kropp. Nej jag vet inte hur hon miste livet. Men mannen som grävde hennes grav hette Fikri och dödades själv i en olycka som kanske var en hämnd för ett svek jag inte vet mer om än så.
Min egen roll var att bära. Först alla små dolda paket över gränsen. Sedan alla tunga vapen invirade i samma sorts vävda presenningar som kroppen som var det sista jag bar.
Det var en lögn.
Jag tystnade och ville bekänna. Jag hade burit väskor över gränsen efteråt. Och pengar hade bytt plats, påsar med dödande pulver hade distribuerats och vapen hade tyngt mitt hjärta. Ett helt år efteråt var jag kurir för den cell som var död inför Herren - Lovat vare Hans Heliga Namn.

När Fikri dog och min bil brann berättade jag en saga för Säkerhetspolisen och fick byta identitet innan jag flyttade till ett annat land.
De visste redan.
Men jag var av annan nationalitet. Svensk och ännu ostraffad. Vacker och klok nog att blanda kort som kort måste blandas för att människor ska se det trollkarlar visar.

På sätt och vis är det ofattbart att jag aldrig blev dömd för något av allt jag ändå berättade att jag låtit ske. Som om jag själv stod utanför. Som om det skulle gå att stå utanför när Herren - Lovat vare Hans Heliga Namn - kallar en människa.
Jag hade aldrig slutat tro.

I dag när jag tänker på graven jag pekade ut, tjugo år senare, tänker jag, att det är märkligt hur myrmark kan vänta med slutet.
De fann henne bevarad i tusenårig torv där mossen slutit sig som vore det ett duntäcke kring hennes tunna kropp.
Hennes namn fanns bevarat och hennes dödsdag stod utmärkt i min gamla almanacka. Jag hade skrivit Jasmine med stora bokstäver.
Och därefter intet.