Min storasyster berättade att snickaren som basat för ombyggnationen av huset hade försökt få henne att lyfta på kjolen när hon var tretton år. Då kunde jag inte låta bli att tänka på hans dotter. Hon som fortfarande delade hus med sin far och hade två söner. Den yngste hade hjärntumör, håret var borta och utgången oviss.

Men när jag nu försöker minnas deras namn och hur de såg ut minns jag bara en annan storasyster. Din, du som bodde i huset bredvid, min första pojkvän. Din mamma som aldrig tyckte om mig och tvillingsystern som tyckte att jag var konstig. Tanten som bodde i huset i er trädgård som var mamma till din mammas bror och farmor till din tjocka kusin men inte släkt med er alls.

Vi var ihop i fyra år. Det var hemma hos er jag kissade på mig om natten av urinvägsinfektion. Jag hade så många då, minst tio om året. Vad jag skämdes och försökte dölja vad som hänt.

Minns du natten hos dig när min trumhinna värkte sönder? Vilken tur att din pappa var reumatiker och hade dunderstarka värktabletter. Någon penicillinkur blev det aldrig, det där fick kroppen ta hand om själv.

Du var snäll. Jag var labil. Nu har du fyra döttrar, jag har tre. Din pappa är död. Jag läser på din blogg ibland.

Varför minns jag inte hur det gick för snickarens dotterson?