När jag tänker på dig, för det händer att jag gör
det ibland, så kan jag ändå inte förstå, hur du
tänkte

Du ville jag skulle flytta till dig, det sa du sista
gången jag hälsade på hos dig

Jag kan ändå inte förstå, var skulle jag bo, hur
skulle det gå till, jag ville inte flytta från mina barn
och mina älskade barnbarn

Jag undrar, förstod du vad jag sa?

Huset ditt fullt av vuxna barn, barn som inte var
dina, deras barn som kom var fjortondedag, många
olika viljor, gap och skrik, öl och sprit nästan varje
dag

Jag är glad och tacksam, att jag fick upp ögonen,
det var så mycket du inte berättade, som när det
kom på tal, som din diabetes, den visste jag inget
om, det var mycket som gjorde mig fundersam

Så att ersätta den som du förlorat, det var inget
jag ville eller kunde

Nu vet jag, att jag har det bra, kan göra det jag
vill, ingen som tjatar och gnäller, visst är det lite
långsamt ibland, det erkänner jag, men jag finner
alltid på något att göra

Tänk att bara kunna få sitta och vara, det är så
underbart skönt många gånger

Så den här dagen, när jag skrev dom här raderna,
var jag hundvakt, Bongo och jag var varandras
sällskap för några timmar, underbara timmar

Det bästa av allt, det är ingen som numera
ifrågasätter min tro, jag får vara den jag är,
behöver inte göra mig till, för att passa in, det
har jag aldrig gjort, och många gånger har jag
då fått känna mig utanför

Jag är som jag är, kommer alltid att vara det,
och det kan och får ingen ändra på



anits 6 augusti 2009