Pappa- du fanns alltid där, stor stark och trygg. När du stod bakom var jag inte längre skygg. Dina händer så stora som gjorda av stål, du var den bästa som alltid lät mig göra mål.
En dag blev jag tillsagd att sitta ned, jag gjorde som ni sa och med svettiga händer jag gned.
Pappas väska var packad och han tittade på mig. Lilla gumman, det blir okej. Jag ska ge mig av, men bara för ett litet tag. Du är alltid nummer ett, jag älskar dig, och på kärleken är jag föralltid mätt.

Men inget var sig längre likt, kärleken för pappa var inte längre unik.
Han var en av alla andra män, han fanns där som ni, men han bleknade likt ett gammalt fotografi.
Bilden jag hade av pappa försvann. Det som skulle kallas familj var inte längre en stor skyddande hand.
Tack för att du hör av dig ibland, hörde att du nu håller om andra med din hand. Det är av stor saknad och sorg, som jag brukar hoppas på att den packade väskan i hallen ska dyka fram, full av allt du tog med dig när du försvann.