Du var prinsessan, den vitskrudade.
Som aldrig hållit en strupe i ett hänsynslöst grepp.
Bilden du hade av dig själv, var lika orubblig som himmelsblå, och att se dig själv som en människa kapabel att såra, en människa med förmågan att krossa och vålla smärta var dig oändligt avlägsen.

De som antydde motsatsen, övervägde möjligheten att du kunde vara precis som vi andra, precis lika ömtålig, och mänsklig, fick dig att verka så sårad, så oförstående.
Likväl var allt syre någonting som tillhörde dig, och dig allena.

Du var den vitskrudade prinsessan, härskarinnan i ett kyligt rike.
Och aldrig var hatet vackrare, så mer bedårande och trolskt än då det tindrade ur dina ögon, tindrade som stjärnor.

Och du var prinsessan. Den storögda flickan som höll en svart ros mellan sina långa, smäckra fingrar. En blomma av ett märkligt slag.
Du var den som aldrig sårade, du var flickan med den bergfasta övertygelsen om sin egen persons förträfflighet och oklanderlighet.

Du var prinsessan. Den vitskrudade, som aldrig hållit en strupe i ett hänsynslöst grepp.