Hesa röster
skuggdunkel,
flottiga hårtestar
darrande, spritbegär

I bakgrunden basgångar
trista, entoniga

Människors disharmoni
och enfald
sliter dem i stycken

Så vrid ur trasan
ännu en gång
lukten av ruttnande
känns bara lite

Men det fanns
ingen stol åt henne
Därav att hon numera
saknar

Ett socialt liv

Hon undrar om det
inte är fel ändå
på något sätt

Människan är ju

Ett flockdjur