Hanna, ibland ristar gatorna in saknad
på frostnätternas fallna hjältar
och jag kan höra en begäran i vinden
i den som stjäl min stumhet
för att ge ett svar.

Egentligen var det inte höst då
jag antar att du minns det också
men du var rebellen
och jag din formare
och du är höst för mig
för jag känner samma energi
i den kyliga levande luften
som du hade i din själ.

När du talade om mig
till och med då vi var som närmast
så talade du om kylan i min närhet
om hur mina ögon kunde vara frost
och mina armar skapa en istid
- jag antar att du anade redan då.

Hanna, jag förstår ditt hat
för alla förklaringar jag aldrig gav
för linan jag skar av
då du balanserade som allra säkrast
men du...
jag skulle aldrig tillåta dig att falla
om jag inte visste
att du kunde ställa dig upp.

Du är ett barn av eld
med hjärta av gyllene glöd
och jag är bara någon
som skapar is Hanna
av allt jag vidrör

Du kan hata min tystnad,
men det är bättre än att
förstå mina ord...

Du är alldeles för flammande livfull
för att jag ska kunna
tillåta mig att skapa
mitt livs isskulptur
av din eldhärjade själ...

och du Hanna,
förlåt mig aldrig...