Deras gamla märr Olga var i sanning en märklig häst. Hon var inte bara klok - utan till och med så klok att hon under årens lopp lärt sig trafikreglerna. Detta märktes tydligast kvällarna då Kaláberts gjorde sina sedvanliga hotellbesök. Då tog hon sig själv lugnt och säkert hem till gården, med sin djupt sovande, snarkande och berusade husbonde på flaket. Vid varje vägkorsning stannade hon, såg sig om - först till höger, sedan till vänster och så till höger igen, innan hon gick över gatan. Detta var på den gamla goda tiden, då vänstertrafiken fortfarande var i kraft.

Alla i det lilla samhället kände Olga och hennes otroliga färdigheter. Hon klarade till och med att på helt egen hand gå ärenden åt familjen. Edit eller Kalábert behövde bara lägga en kasse med inköpslista och pengar på flaket, och sedan säga till henne:

- Jaha, no går du ner te sláktar Matssen ô handlar.

Eller om det var frågan om postärende;

- No går du te posten ô gnäggar på Gudrun.

Och Olga knallade i väg. När hon kom fram till slaktar Mattsons affär, klev hon ett par steg upp på trappan och slog med ena hoven på fotskrapan för att påkalla personalens uppmärksamhet. Varefter den av biträdena som först lade märke till henne, genast övergav sin kund med orden:

- Ursäkta, men Olga vill ha hjälp.

Och medan kunden snällt fick stå kvar vid disken och vänta, gick biträdet ut till Olga där hon hämtade kassen med listan och pengarna, för att därefter åter komma in och på nytt ägna sin uppmärksamhet åt den nyss övergivna kunden.

*

För att undvika slitningar inom äktenskapet hade Edit och Kalábert sinsemellan gjort en överenskommelse, vilken gick ut på att de skulle få koppla av ifrån varandra ett par gånger i veckan. Detta innebar att medan han gjorde sina sedvanliga krogbesök och gav sin tribut till Baccus, fann hon sin avkoppling genom att delta i en syjunta. Detta var ett arrangemang som fungerat väl i flera år, och som bägge var lyckliga och tillfreds med. Båda betraktade dessa tillfällen som en kort, välbehövlig men framför allt avkopplande kort semester.

Av denna anledning selade Kalábert rutinmässigt, två dagar i veckan vid femtiden, på Olga för en tur till hotell Gästis. Och lika rutinmässigt, såvida inte juntan skulle hållas hemma på Kaleröd, packade Edit sin sykorg för att ge sig av till den som stod i tur för att några timmar härbärgera fem pratglada syjuntekvinnor.

Eftersom Edit inte ägde någon cykel och heller inte kunde cykla, brukade hon åka med Kalábert. Deras vägar gick nämligen i stort sett åt samma håll,. Det var endast när Birgit Bengtsson stod som värd för syjuntan, som han blev tvungen att göra en liten avstickare på ett par kilometer. Men då paret höll ihop som ler- och långhalm, och Kalábert verkligen älskade sin hustru, såg han absolut inte den lilla omvägen som någon uppoffring. Det var därför helt naturligt att hon tog sin korg och hoppade upp för att sätta sig bredvid Kalábert. Och lika rutinmässigt som själva resan, utspann sig också exakt samma lilla korta konversation mellan de två:

- Tänk, dä ä då en sak mä der fruntemmer sôm jä ente begriber. Där sedder de allehob runt ett borl ô tàlar i mun på en ànn. Å hôlles de kan fatta va den andre säjer, dä ä då ett sôm jä ente kan begriba.

Och Edit svarade på samma sätt som hon brukade:

- Ja, dä ä möcke sôm kärar ente kan förstå sä på. Ô dä beror på att de ente har nogge i huet. För sônne specielle hjärner sôm ve fruntemmer har, dä kommer de kärar aldri ô kunne få.

- Huh, var allt Kalábert då kunde få fram.

*

Kaláberts hotellvisiter hade som sagt ett rutinmässigt mönster. Vid framkomsten till hotellet "parkerade" han först Olga på den öppna platsen mitt emot entrén. Därefter hängde han på henne en tornister med hö, klappade om henne och sa:

- Jaha du Olga, no ä dä dágs för mej ô gå in ô få min ranson. Men ät lóngt ditt hö, för jä kommer snart tebagers.

Det enda som varierade i den "ranson" han intog på hotellet, var varmrätten. Denna sköljde han ner med den andra delen, vilken i samtliga fall bestod i den quantum satis av alkoholhaltiga drycker, som senare på kvällen skulle kommma att förpassa honom in i drömmarnas rike. Då detta inträffat, tog den tredje rutinmässiga delen vid.

Ut genom entré kom två av hotellets kraftigare manliga personal bärande på en högljutt snarkande Kalábert. Då de burit honom över till vagnen, där fortfarande Olga lugnt tuggande stod kvar, stannade de, gjorde en gungande rörelse med sin snarkande börda för att med ett unisont "Åhej" nonchalant slänga upp den på flaket.

Så fort Kalábert kommit på plats, gick en av dem fram och lösgjorde Olga, tog av tornistern, och la den under huvudet på den snarkande lasten. Den andre klappade hästen på länden, tog upp en rågkaka ur fickan och sa:

- Jaha Olga, så var det dags igen. Men först skall du ha din andel, och sen kan du köra hem. Och tar du det bara lika försiktigt som du brukar, så kommer allt att gå bra.

Medan märren mumsade i sig av kakan, kastade hon då och då en forskande blick bakåt för att försäkra sig om att den utslagne Kalábert låg säkert och inte riskerade att falla av. Hon hade ju levt i familjen i över tjugoåtta år, och kände sig därmed också ha ett visst ansvar för sin husbonde. Att i detta ansvar också ingick att se till så denne kom hem på ett ordentligt och säkert sätt, var en känsla som låg djupt begravd i hennes hästhjärta.

När mannen så stoppat in den sita biten av rågkakan i munnen på Olga, strök hon huvudet kärvänligt mot honom som tack, frustade till, kastade en sista försäkrande blick på Kalábert, och började därefter sakta lunka hem mot Kaleröd.

*

Efter att slutligen förlikat sig med tanken på att inte få några barn, var nu paret en dag tjugo år senare, på väg ner till samhället för att handla. De ämnade sig till järnaffären för att köpa en ny platta till den elektriska spisen. Den minsta och flitigast använda av de tre plattorna hade nämligen slutat fungera. I sakta mak drog den gamla märren dem ner mot samhället. Hon gick för lösa tyglar som hon brukade, och hade av gammal vana kosan inställd på hotellet, fullt övertygad om att färden gällde en av husbondens sedvanliga krogbesök.

Men nu var som sagt Kalábert och Edit på väg till järnaffären för att inhandla en ny spisplatta. De hade just passerat bokhandeln och kyrkan, och befann sig mitt framför järnaffären, då Edit vaknade till och grep tag i tömmarna för att få stopp på Olga. Att försöka "ptrooooa" på henne var ingen idé. Olga var nämligen lika döv som Kalábert. Detta var också orsaken till att de båda makarna under färden mestadels satt alldeles tysta på kuskbocken. Ett meningsutbyte dem emellan inne i samhället, skulle nämligen sannolikt att kunna höras av samhällets invånare inom en radie av ett par hundra meter. Det var nämligen den ljudvolym som krävdes för att Kalábert skulle uppfatta vad som sades.

Efter besöket i järnaffären, där Kalábert också passat på att fylla på sitt förråd med koppartråd, skruv, spik samt en del andra saker, var de åter på väg hem. De hade väl hunnit ett hundratal meter då Edit böjde sig tätt intill makens öra och sa:

- Du, ve kan väl stánne te hos bagarn, sô jä kan köbe e butterkaga te kaffet. Nôt ska ve väl kunne kôste på ôss, när ve ändå ä här nere.

Kalábert svarade inte . . . Han bara nickade. Visserligen hade han inte uppfattat något annat än ordet "bagarn", men det räckte. Han kunde räkna ut vad det var frågan om. Och han hade själv absolut inget emot en bit av bagarens goda butterkaka. Dessutom var han heller inte den som ville missunna Edit något. Nej tvärtom var han mycket mån om att hon skulle ha det bra. Och han brukade därför titt som tätt fråga henne, om det var något hon önskade sig.

Det blev därför också ett kort stopp vid bagaren, precis som Edit önskade. Och med en färsk butterkaka i Edits knä, en ny spisplatta samt diverse andra saker bak på vagnen, fortsatte de sedan mot hemmet. När de kommit en bit ifrån samhället och Olga för femte gången var tvungen att stanna för att släppa av Kalábert, så han skulle få kasta vatten, såg sig Edit omkring för att försäkra sig om att inga människor var inom synhåll, innan hon böjde sig mot maken och sa med hög röst:

- Du måste all se te ô gå te doktorn mä ditt evinnerli pissande. Du måtte ha fått den där prostatan.

- Va säjer du . . . Prostsatan? ! ? ! brusade Kalábert upp och fortsatte:

- Va mennar du? Har ve ente hatt nock ô gäre mä den ráckarn? Trur du no också, att han skulle ha nogge ô gäre mä mett pissande? Tänk bare sôm han lura ôss ô gå te körká ô slöse bôrt en massa pengar på kollekt . . . Totalt i onödá. Ô no har du för dä att han också skulle kunna ha . . . Men för all del, dä skulle ente förvåne mä ett dugg ôm han vell ställe te nôt jäkelstyg för att ve ente ä så värst körkli å ôss. Dôm har sine knep, dôm där svártrockane. I blann kan en undre vem sôm de har den bäste kóntákten mä.

- Du ä toki, och du ska'nte häda. Prostátan sa jä. Dä ä nôt fel sôm kärar kan få och sôm gär att de får svårt ô pissa. Du måste gå te doktor Bergström och höre etter. Herregud du springer ju och skvätter sôm en kåt hankatt i mars. Och tänk på nättane . . . Du får ju aldri sôva ordentlet. Och när du vart på hotellt ... Då ä dä värst. Då springer du hele nátte ô halve förmeddan ô . . .

- Jà, jà, jà, jä ska väl ta ô knalle ôpp t'en ve tellfälle.

- Ve tellfälle . . . Bah, dä har jä hört förúd. Se du te ô gå upp t'en i môrrá, sô blir du kanske å mä dä där springanet.

Och just då Olga drog dem in på gårdsplanen, lovade Kalábert sin hustru att det absolut säkert skulle ske dagen därpå. Jajamensan, i morgon, tisdag morgon, skulle han minsann ta tjuren vid hornen och kontakta doktor Bergström.

*