Då Kalábert steg upp dagen efter han lovat Edit att konsultera doktorn Bergström för sina prostatabesvär, var han mycket fåordig. Det blev mest :

- Jà, dä ser ud te ô bli gôtt vär ida, eller va trur du?

Och

- Ja, no ska dä bli gôtt mä kaffe.

I förhoppning om att Edit under natten glömt bort det hela, var han mycket noga med att inte nämna ett ord om det för honom så känsliga ämnet läkarbesök. Men se där misstog han sig å det grövsta. För Edit kom ihåg. Och hon grusade genast hans planer om att komma undan, när hon direkt efter att de satt sig vid frukostbordet påpekade:

- Jaha, idá ä dä du sôm går ud ô selar på Olga sô fort du ä färdi mä frukosten. Ô dä ä bäst att du tar på dä finare kläder också. För te doktor Bergstöm skà du, ô dä direkt no på môrrán. En ska allti hôlle dä en har lôvvva! Kom ihåg dä. För annars, och dä kan jä i alle fall lôvve dej, sô får du i fortsättningé gäre i ordning din mat sjôl!

Kalábert gjorde en grimas. Nog hade han kommit ihåg sitt löfte från gårdagen, men han hade in i det längsta hoppats att hustrun inte skulle göra det. Och med vetskap om att Edit var en kvinna som stod vid sina ord, samt kännedom om att den egna förmågan att laga mat i stort sett inskränkte sig till att koka kaffe och möjligen breda sig någon smörgås, så framstod hennes hot så skräckinjagande, att han beslöt han sig för det minst onda. Han skulle göra sitt utlovade besök hos doktor Bergström.

*

Tjugo minuter senare var därför ett ekipage med en uppklädd Kalábert på kuskbocken, Olga mellan skaklarna och Chaplin linkande bredvid, på väg ner mot samhället. Och redan klockan halv åtta på morgonen svängde samma ekipage in på gårdsplanen framför läkarmottagningen. Kalábert hade under hela färden vridit sig av obehag i finkläderna. Han hade med jämna mellanrum stuckit in ena pekfingret under stärkkragen för att lätta på trycket. Det var inte så att han hade något speciellt emot att gå till doktorn, men kläderna, dessa förbaskade kläder som skavde och tryckte över allt. Han, som var van att gå klädd i blåställ, kände sig instängd och förvirrad när han var uppklädd i kostym.

- Nää, jä skulle alldri ha gått mä på ô ta på mä dän här stassen. Dä hade gått lige bra mä blåbóxene, muttrade han irriterat för sig själv.

Han satt fortfarande och skruvade sig av obehag då Olga svängde in på gården till läkarmottagningen. Han "ptroade" och drog i tömmarna för att få stopp på henne. Så fort vagnen stannat, klev han av, satte fast tömmarna så att de inte skulle släpa i marken, men så löst att Olga skulle kunna röra sig som hon ville. Så sa han till de båda djuren:

- Fy fààn, där inne setter säkert en massa gnällete kärringar ô ältar sine sjukdomar. Jä skulle önska att nôn å er två kunne gå in i stället. Men, men, men, no ä dä sôm dä ä. Dä går ente ô ändre på, sô du Olga kan ta ô knalle bôrt ô beda på doktorns gräsmatter ôm du vell. Ô Chaplin, jà ôm jä känner dej rätt sô lägger du dä väl bare ner ô slöar. Jà, jà, dä ä dä väl unt. Jä ä snart tebagers . . . Får jä hôppas.

Så klappade han den gamla märren på länden och gick in.

Efter at ha öppnat dörren till väntrummet, kastade han först in en skrämd blick, men konstaterade till sin stora förvåning att där var alldeles tomt. Det fanns inte en levandes själ, och följaktligen inte heller, vilket han befarat "några pladdrande kärringar". Häpen stannade han och kliade sig i huvudet. Mycket hade han kunnat förvänta sig men aldrig detta. Var i all världen var gamla fröken Johansson? Hon som påstod sig ha nåt fel i bröstet? Hon som absolut ville att doktor Bergström skulle undersöka hela bröstkorgen och då särskilt brösten. Hon som brukade kisa mot doktor Bergström och säga:

- Jä trur jä känte e lide knuda här - nej ente där - lide mer te vänster - ja osså lide grann högre ôpp - nja dä va nock längre ner i alle fall. Osså te vänster där - ja där ja, osså lide te höger - lide mer, där ja, precis där . . . Jaså ente dä . . . Dä va kónstit. Men dä andre bröstet da? Där var dä flere stöcken knuder. Dä känte jä jo tydlet no på môrron . . . Ente? Dä va då kónstit. Jä kunne sväre på att jä känte e jätteknuda där inná jä gick hit. Ä doktorn verkligen säker på att han känt etter rektit ordentlet? Jaså, jàha, jaså dä har han . . . Jà då får jä väl nöjje mä för denne gángen. Men ôm jä känner nogge nytt sô kómmer jä tillbagers sô doktorn får gäre en rikti ordentli unnersögning. Doktorn skall veda att jä trur de där knudane kómmer ô går. Kanske ä dä doktorns lene, varme ô mjuke nävar sôm gär att de försvinner. Eller så kanske han skulle ta ô krame lidegran harlare för ô kunne känne dôm?

Och var i all sin dar fanns Melkers Karin? Hon som alltid insisterade på att doktor Bergström skulle lyssna på hennes hjärta, och som brukade fnittrade till och andas häftigare och ropa "Oho" när doktorn satte stetoskopet mot hennes gamla bröst:

- Oho doktorn va dä killar. Oho, kan doktorn höre sô hart sôm mitt hjärta slôrr? Oho, men jä trur nock dä beror på doktorn. Hi, hi, hi.

Doktor Bergström förstod mycket väl var skon klämde, och han hade många gånger rent ut sagt till dem:

- Alla prover visar att ni är friska och krya som nötkärnor. Ja, till och med friskare. Ni bägge skulle behöva var sin man. Om ni skaffar er ett par riktiga älskare, ger jag mig katten på att alla era krämpor skulle försvinna i ett nafs.

Doktor Bergström var känd att säga rakt ut vad han tyckte, och detta var också en av orsakerna att han var så omtyckt bland patienterna. Och även om hans uttalande ibland gick tvärs emot vad de helst ville höra, var det ingen som tog illa upp. Nej samtliga, och då menar jag samtliga hans återkommande kvinnliga patienter, bara fnittrade och mumlade:

- Oh, doktorn ä sô dókti, han ska bare veda att jä litar då fullkómlet på'n. Men jä trur i alle fall dä ä bäst att jä kómmer hid på e ny unnersögning senare. Doktorn förstår att jä känner me sô lógn ô trygg etteråd.

*

Då det till sist ändå gick upp för Kalábert att han var ensam, och att varken fröken Johansson eller Melkers Karin fanns på plats, drog han en djup suck av lättnad och steg in. När han vände sig om och drog igen dörren, hörde han doktor Bergströms röst in ifrån mottagningsrummet:

- Är det nån där?

Doktor Bergstöm kikade ut genom den öppna dörren, och utbrast då han fick syn på Kalábert:

- Åh, har man sett på tusan. Jo jo, det är inte minsann inte varje dag som jag får sådant celebert besök. Jaha, och vad kan jag hjälpa Kalábert med då?

- Jä trudde att dä va stängt . . . . ingen å kärring . . .

Doktor Bergstöm som kände till Kaláberts dåliga hörsel sa med hög röst:

- Ja, vi har stängt på förmiddagen. Det skall nämligen bli storstädning . . . Men eftersom du nu ändå är här och städfolket ännu inte dykt upp, så kan du väl lika gärna komma in. Förresten är det bra om vi är ensamma. Du brukar ju inte precis uttrycka dig så noga.

Det sista tillade han med lägre röst för att inte Kalábert skulle höra det. Det var nämligen inte första gången han hade haft besök av honom. Han erinrade sig förra året hur Kalábert vid ett besök hade uttryckt sig inför patienterna i väntrummet. Han erinrade sig hela händelsen. Hur han som vanligt en morgon hade kommit ut i väntrummet och hälsat på patienterna, och plötsligt fått syn på Kalábert borta vid dörren. Han hade vänt sig till honom och sagt:

- Men se goddag, vad kan det vara som förorsakar Kalábert att göra oss den äran?

- Jä har sô besvärlet mä pitten.

Eftersom det precis inte kan sägas vara comme-il-faut att uttrycka sig så i ett väntrum. Speciellt inte då där satt kvinnor, hade han genast höjt rösten och ropat:

- Hallå där, kom genast in till mig.

Och efter att noga ha stängt dörren, hade han vänt sig till Kalábert och förebrått honom, varvid följande samtal förekommit:

- Men herregud karl, du kan väl för tusan inte säga så framför en massa kvinnor.

- Va då? ? ? ?

- Pitt . . . Du måste ju förstå att det är stötande.

- Men va ska jä säja?

- Du kan väl . . . Du kan väl för tusan hitta på något.

- Va då?

- Ja herregud säg att du har ont i armen till exempel.

- Jàha, jà dä ska jä komme ihåg.

Det visade sig vara prostatan som börjat spöka, och han hade ordinerat ut ett recept på piller, som Kalábert skulle äta i fjorton dagar. Kalábert skulle ta ett piller varje morgon och kväll, varefter han skulle komma tillbaka för kontroll.

Och han, doktor Bergström, hade efter en ovanligt stressig tid med bland annat en ganska så misslyckad kongress Stockholm, totalt glömt bort hela händelsen. Tidigt på morgonen fjorton dagar senare när Kalábert dök upp, hade han just gått igenom den vanliga hälsningsproceduren , när han fått syn på Kalábert. .

- . . . Men se är Kalábert tillbaka. Nå vad är det för fel den här gången?

Kalábert som, till skillnad från han själv, mycket väl mindes dn bistra förmaning från förra besöket, stammade.

- Mjà dä ä . . . dä ä . . .

Så kom han ihåg vad doktorn föreslagit, och triumferande sagt.

- Jä har sô ont i ármen.

Och hur han, som dessvärre fortfarande inte mindes incidenten, frågat.

- Jaså minsann, vad kan det då vara för fel med den?

Hur Kalábert då förvånat tittat på honom och sagt:

- Jà, dä ä sô svårt ô pissa me'n. Dä kómmer sô lide i taget, sô jä får hôlle på mánge gánger.

Och för sent skall syndaren vakna. Just då hade han själv kommit på vad Kalábert tidigare konsulterat honom för, och i ett försök att få stopp på Kaláberts svada, hade han, följt av kvinnornas fnissande, tagit honom i armen och dragit in honom på mottagningen och stängt dörren. hade inte hunnit stoppa dennes svada, med följd att ett högljutt fnissande hade hörts från det kvinnliga klientelet.

Doktor Bergström kunde inte låta bli att dra på munnen vid minnet. Men det var den gången det. Nu kunde han ta det betydligt lugnare. Nu när de var ensamma kunde Kalábert få vräka ur sig vad han ville. Nu fanns det ju inga andra patienter att ta hänsyn till. Bergström plirade på Kalábert och tänkte: "Ja herregud, det är då för väl att vi är ensamma den här gången". Han höjde rösten och sa:

- Nå, var så god och stig in på mottagningen.

Kalábert, vars dövhet tilltagit under året, antog att han skulle komma in och klev därför försiktig över tröskeln där han blev stående i väntan på vad doktor Bergström hade att säga. Där stod han mol tyst och snurrade kepsen i händerna. Doktorn kastade en blick på honom och anmärkte efter att ha konstaterat hur besvärad denne såg ut:

- Du ser ut som du sålt smöret och tappat pengarna . . . Sätt dig, tillade han och tog själv plats bakom sitt skrivbord.

Men Kalábert, som inte fortfarande hört vad doktorn sagt, stod kvar och snurrade på sin keps.

- Nå vad är det? Av minen att döma och med kännedom om vad du sökte för förra gången, så skulle jag tro att det är prostatan som krånglar igen. Har jag rätt?

- Va, sa Kalábert, som fortfarande inte hört ett ord vad doktorn sagt.

- Du har svårt att urinera kan jag tro, fortsatte doktorn med en något högre röst då han såg Kaláberts frågande blick.

Men då Kalábert såg lika frågande ut som tidigare, tog doktor Bergström till samma metod som figuren Fridolin i en av Karlfeldts diktsamlingar, "han talar till bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin" och halvt ropade:

- Har du svårt och pissa?

Han kastade en blick på Kalábert, men då denne inte verkade ha fattat ett ord av vad han sagt, höjde han rösten ännu ett snäpp, och vrålade:

- Sätt dig ner . . . Har du svårt att pissa?!

Kalábert satte sig ytterst på stolen och stammade:

- Njaej, men dä kómmer sô lide i taget.

- Det är prostatan!

Doktorn reste sig och gick bort till ett skåp med glasdörrar som stod vid den bortre väggen. Han öppnade en av dörrarna, tog fram en liten brun flaska på vilken han skruvade av locket, vände sig till Kalábert, höll upp flaskan och vrålade:

- Den här skall du pissa i!

Då reste sig Kalábert och tittade med skräckblandad förvåning bort mot doktorn som fortfarande stod kvar vid skåpet och höll upp flaskan. Bestört, förvånad och frågande, eftersom det var nära fyra meter bort till doktorn, lyfte han upp handen och pekade med ett darrande finger mot flaskan och stammade:

- Men ... Men ... Härifrå . . . Ända härifrå? !

- Idiot, mumlade doktorn och gick fram till honom medan han skruvade tillbaka locket.

Han böjde sig fram mot Kaláberts öra och skrek:

- Nej för tusan. Och inte förrän i övermorgon. Men då skall du pissa i den här flaskan tidigt på morgonen . . . före du äter frukost. Kom ihåg det! Du ska nämligen pissa i flaskan på fastande mage. Och det betyder att du absolut inte får äta något innan du pissar. Hör du det? Pissa först och ät sen! Och glöm inte att skruva på korken ordentligt efteråt. Är det klart? Har du förstått mig?

- Jà, jà, jà, trur doktorn att jä ä dóm?

- Nej, men du hör ju så förbaskat illa, och det är onödigt att det blir något missförstånd på grund av den saken. Och så skall du också samla urin under ett helt dygn. Under ett helt dygn! Kom håg det! Och det kan du börja med i morgon bitti. Har du nåt att samla all urinen i?

- Ja dä ordnar sä. Men ska jä ta mä all piss?

- Det kan du ge dig fan på . . . Allt som det går att pressa fram. Och glöm nu inte att du skall komma tillbaka hit i övermorgon. Du kan förresten komma efter lunch. Om du kommer strax efter ett, så kan du få komma in direkt. Och då skall du ha morgonurinen för sig i den lilla flaskan och dygnsurinen i ett annat kärl. Kommer du ihåg det? . . . . Morgonurinen från i övermorgon, den du tar före du äter, skall du ha för sig i den lilla bruna flaskan . . . Och allt det andra i ett större kärl. Det är viktigt förstår du!

- Jà, jà jä begriber . . . Jà sô får doktorn ha tack ... Ô jä kómmer tebagers i overmôrrn.

- Ja, just det, i övermorgon strax efter klockan ett..... Men vänta . . . Jo visst ja. Det var ju en sak jag tänkte be dig om.

- Jàhà, vadå?

Bergström tog upp ett brunt A5-kuvert från skrivbordet och gav till Kalábert.

- Du har ju ändå vägen förbi. Ge det här kuvertet till prästen . . . Han där Frisen. Men glöm det för all del inte. Det är medicin förstår du. Och du får absolut inte öppna det! För det är ju inte du som skall ha medicinen! Kom ihåg det!

Kalábert tittade förvånat på kuvertet och sa frågande:

- Men hôlles ska jä . . . Ôm jä ente får öppnét? . . . Ska jä . . . Hele kuvert?

- Ja, vad trodde du? Helt och oöppnat skall det vara!

- Men kan dä verkligen väre rektit? Behöver jä ente få reda på va dä ä för sjukdom?

- Nej, bry dig inte om det du. Och förresten så angår det dig inte. Lita på mig, jag vet vad jag gör!

- Men ôm dä ente . . .

- Herregud Kalábert, gör bara som jag säger och följ mina ordinationer. Och glöm nu för tusan inte kuvertet till prästen . . . Frisen. Det är viktigt att medicinen tas förstår du.

Kalábert rykte på axlarna och tänkte det var bäst att göra som doktorns sa. Gick det åt pipan så var det doktorn och inte han själv som bar skulden. Men det skulle förstås vara synd om djuren om . . . Nåja, han ryckte på axlarna, doktorn vet nog i alla fall bäst, men tvivlet inom honom fick honom ändå att muttra:

- Nymodiheder, men dä ä doktorn sôm bär ansvárt. Jä gär bare sôm han ságt.

- Var lugn du . . . Jag vet exakt vad jag gör.

- Jà, jà, må tru dä, sa Kalábert och gick.

När ekipaget fem minuter senare, med Kalábert på kuskbocken och märren Olga mellan skaklarna drog iväg mot hemmet, låg den irriterande stärkkragen på sätet. Det viktiga bruna kuvertet hade han satt sig på. Och från Chaplin, som av lathet vägrat gå och hoppat upp på flaket, hördes snart ett snörvlande ljud som tydde på att han somnat. Kalábert vred förnöjt fram och tillbaka på huvudet i en känsla av befrielse. Så smackade han åt Olga, knäppte upp ytterligare några knappar i skjortan och började förnöjt vissla medan det bar iväg mot hemmet.

*

Hemkommen från besöket hos doktor Bergström, selade Kalábert först av Olga och såg till att hon hade allt vad hon behövde.

- Sô där jà. Dä va dä.

Han kastade in en sista blick för att försäkra sig om att allt var som det skulle, innan han vände sig om för att knalla in till Edit. Redan när han klev ut genom stalldörren, ropade hustrun från farstubron att kaffet var klart. Utan att ha hört vad hon sagt, men med en ganska klar uppfattning om att det måste röra sig om kaffe, vände han sig och hojtade in till märren:

- Jaha Olga, då ska du ha tack för skjussen. No går jä in ô berättar för Edit va doktorn sa, sô ses ve senare.

Därefter vände han sig till hunden, som hela tiden hade följt hans förehavande med blicken.

- Kóm no Chaplin sô ska vi se va mor har ô bju på.

Vid kaffebordet fick Edit allt berättat för sig. Visserligen blev hon smått konfunderad när maken berättade om dygnsprovet och all urin som skulle samlas, men sa:

- Jà, jà, en ved aldri va lägarvedenskaben kómmer fram te no för tie. De hettar på sô mánge nye sager sôm en alldri blir rekti klog på.

- Ho, ho, men dä ä ente allt ska du tru. Han gá mä dä här kuvert ô sa att dä va en vékti medicin sôm jä skulle ge hästen eller grisen. Ô han va möcke noga mä att jä ente feck glömmet.

- Ett kuvert . . . Sôm du ska ge hästen ô grisen? ? ?

- Nej, nej, ente te bägge två, uttá bare te en å dôm. Antingen hästen eller grisen. Ô je ved då ente hô dä kan väre för medikamenter. Jä fråga'n, men han velle ente svare mä.

Han vände och klämde på det hopklistrade kuvertet, innan han räckte över det till hustrun.

- Här, kan du känne nogge? Ôm dä kan väre tabletter eller . . .

Edit tummade och klämde också hon och sa:

- Neej, jä känner inget jä heller . . . men jä trur dä ligger nôt papper inne i't.

Hon höll upp kuvertet mot fönstret och kikade. Så fortsatte hon:

- Jo, dä ä nôt där inne. Kanske ä de ett papper sôm ä indränkt mä váccin eller nôt . . . Dä ä kanske därför sôm bare en å dôm behöver ta't.

- Jà, ô han sa bestämt ifrå att jä ente fick öppnet, uttá bare get te en å dôm precis sôm dä va. Men dä får väre hôlles dä vell mä dä . . . jä går i alla fall ud och ger dôm'et sô fort jä fått drócke ôpp kaffet.

*

Två dagar senare, strax före klockan ett, körde Kalábert åter in på läkarmottagningens gårdsplan med Chaplin i släptåg. Han hade lyckats övertala Edit att slippa de fina kläderna, och eftersom det var varmt ute, hade han i stället klätt sig i en enkel gråblå flanellskjorta, öppen i halsen och ett par tunna, bruna byxor. Nu då han kände sig mera fri och ledig, var han fullt beredd att ta en dust med doktor Bergström.

Han klev av vagnen, sa åt Olga att vänta medan han lastade av, och så snart detta var gjort sa han till henne:

- Jà, du kan gäre sôm förre gángen. Du kan gå ô beda på gräsmattene. Men kom ihåg att du ente får tugge i dä doktorinnás blómmer. Och du Chaplin, du gär va du vell, bare du ente springer bôrt.

Han kånkade upp den stora femtioliters mjölkspannen för de få trappstegen och skulle just kantrulla in den genom entrén till väntsalen då doktor Bergström kom springande. Tydligen hade sett honom genom fönstret, för just när han fått spannen över tröskeln, dök den gode doktorn upp. Högröd i ansiktet och med håret på ända, vrålade han:

- Vad i innerst . . . in i halva . . . Va faan kommer du dragandes med . . .

Här blev han avbruten av Kalábert som urskuldande tittade upp och med hög röst sa:

- Jà, jä en'te rikti säker på ôm jä fick mä me allt. Men doktorn förstår jo att jä ente kunne väre nere ô hôlle ögat på hästen ô grisen hele tie. Sô de har nock pissa ett grann brevé, ôm jä får säje så. Ô Chaplin va dä stört umöjlét ô få ô pissa på rätt ställe. Men kärringe ô jä har vôrt hemske noga mä ô spare varenda drôppe sôm ve fått ur ôss.

- Va har . . . Va tusan säger du karl? Har du samlat piss från hela jäkla gården? Herregud, det här är ju inte riktigt klokt . . . Vad i hela . . .

Den gode doktorn stirrade förtvivlat ömsom på Kalábert och ömsom på den stora femtiolitersflaskan som Kalábert fortfarande stod och höll i. Så sjönk han med en djup suck ner i sin stol. Han drog upp en näsduk ur fickan och torkade sig i pannan:

- Har du . . . Har du verkligen . . . Du borde väl för fan begripit att . . .

- Jà, ô dä va just dä sôm ve också töckte, men ve kóm overens ôm att han skulle få sôm han velle. Och här ä dä. Det är piss ifrå Olga, ô ifrå Napoleon, ô ifrå Edit ô mej. Ja, osså kom dä kanske mä en liden skvätt ifrå Chaplin också . . . . Men dä kan då sannerligen ente väre mögge.

- Å Herre min skapare, vad gör man?

- Jà, dä ä doktorns sag. Jä ved engeting ôm sônt. Dä va jo doktorn sôm beställde't.

Doktorn lutade sig fram mot skrivbordet och upp satte händerna för huvudet:

- Jag har förbaske mig aldrig varit med om något liknande. Gode Gud ge mig styrka. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? . . . Ja visst ja prästen . . . Och prästen ... Ja, just det Prästen! Pastor Frisen har ringt och frågat efter recepten. Var tusan har du gjort av dem? Jag bad dig ju köra förbi och ge honom kuvertet. Säg inte att du glömde bort det . . . Du kanske har det kvar i byxfickan?

- Recept te prästen? Jä har ente fått nogge recept te nôn präst.

- Va tusan, jag gav dig ju ett brunt kuvert med recept som du skulle ge till pastorn på vägen hem. Har du glömt det?

- Kuvertet? Dä sa du ju att jä skulle ge te hästen eller grisen. Ô dä ska jä bare tale ôm, att Olga vägra totalt ô befatte se mä ditt kuvert. Ô ändå hällte jä fullt mä pilsner på't. Men ho vägra, ô ho sôm aldri brugar tacke nej te pilsner . . . Nähä, jä trur dä va nôt jäkelstyg mä dä där kuvertet, dä ä jä säker på. Men Napoleon, han va'nte kräsen. Där åkte dä in mä en gáng. Dä sa bare swiss, sô va dä väck.

Doktor Bergstöm skakade förtvivlat på huvudet:

- Hästen eller grisen . . . Jag sa ju för tusan prästen . . . Frisen. Herregud du hör ju ingenting.

Han knäppte ihop sina händer, höjde blicken mot taket och bad:

- Käre Gud, om Du lovar att bespara mig denna börda i framtiden, så skall jag försöka bättra mig. Ja, jag lovar till och med att gå till kyrkan . . . . Åtminstone på julottan, Amen.

*