det är stängda dörrar och jag brukar se mörkret före ljuset

mörkret ringer aldrig på ringklockan utan slår hårt tre gånger
och väntar på att jag ska öppna samvetet nyper mig i min underarm
medan framtiden drar i mitt hår

jag har slitit isär ångest och stampat på motgångar

är det här fortsättningen på det som avdomnat eller tar vi slut här när vi knappt passerat ruta ett


bland ångestfyllda fält med en velande vilja som gror
men ändå känns det som att klockan lämnar sin tid åt oss

och jag vet aldrig hur jag ska börja trots att orden rinner ur händerna på mig och adjektiven slåss om att få komma ut när du är tätt intill och det har börjat dränka mig under helt fel kran

för att beskriva känslan exakt så känner jag mig som en våg som inte kan bestämma vikten på något som inte väger enligt gravitationen

Det som väger mest vet jag vrider mig åt rätt håll och jag pendlar mellan din röst och din kropp där jag aldrig sett konturer vackrare än dina armar och axlar

hur ska jag räkna ut vad som är tyngst när jag inte kan visa siffror utan istället visar genom att räkna mina hjärtslag och jag kan inte ta på dem, du måste känna själv

Du fyller ut vartenda kapillär, och kan spränga vartenda blodådra som cirkulerar runt i mig om du bara vill

enda sedan du såg på mig första gången så har du fyllt ut mina tomrum. hyresvärden i mig har ingen talan längre för inatt tog hjärtat över

jag vet inte vilket språk mitt hjärta talar eftersom jag aldrig varit en bra tolk så jag kan därför inte ta order men jag har försökt och bli inte rädd nu

när jag tror att mitt hjärta försöker be dig stanna