och jag känner att mitt liv kommer bli alldeles för enkelt från en annan vinkel
när jag är ute ur en fas som pågår kommer inga hinder vara för höga längre och ytan kommer vara närmre
vi kan väl gå medsols men vara svartvita precis som allting runtomkring

jag har varit rädd för mörker, men ändå dragits till nattliga promenader och jag minns
att kylan alltid isat inombords men ändå tänkt kalla tankar om dig under en värld som smälter mig

tänk att fånga iskalla väggar och tomma korridorer som förminskas
vi har aldrig haft en tid för oss ändå tickar klockan.
det är heller inte säkert att dina pusselbitar passar in på mina förväntningar, men just nu försöker jag vrida ur dig dem. klockan har makten igen och det tar tid. varför har klockan inte en sista hållplats precis som livet, bussen, kärleken och filmen

vi är alltid blinda för rätt synvinklar och stumma för rätt ord
men hur jag än försöker vrida och vända på orden, går det snett

jag har listat ut att vara naken är ärligast när det gäller ytlighet men jag är djup
folk känner till mig som glaskrossarn, pyromanen som både bränner upp rädslor, känslor och spränger detaljer i luften. det är jag som hänger på sköra trådar och slår i väggar.