Du kan omöjligt förstå det här.

Inte ens jag förstår och ibland
vill jag nog inte förstå.

Du har fängslat mig, du finns där,
men ändå är jag ensam

Du får mig att förstå min ensamhet,
min längtan, den oändliga tomheten inom mig.

Du kan inte se tårarna som trillar
nerför mina kinden.
De rinner i all oändlighet.

När du går blir det ännu mer tomt inom mig.

Och ändå.. jag kan inte sluta..
Det fortsätter igen och igen och igen…