Rastlös som jag var efter en händelselös helg tog jag på mig och gick ut med Söndermarken i lurarna. Det är höst nu, tänkte jag när solen sakta dalade ner över de orangegula trädtopparna. Jag gick och gick och stötte på en minneslund som jag aldrig varit på. En enorm gravplats undangömd bakom dungarna i Högsbo.

Det var fridfullt där. Fridfullt bland alla tysta undangömda själar som bara några få känner till numer. Någon släkting och närstående och om några år ingen alls.

Genom en glänta såg jag solen gå ner över götaälvbron. Det duggade lätt. Lite sorgligt med gravstenar där bara ett namn stod skrivet, men med plats för ett till. Lite sorgligt med de få som inte lyckades leva så länge.

Det bara kärleken som räknas. Tryggheten och tillhörigheten. Känslan av att någon är där och observerar ens liv. Vad är det för mening med att spela teater utan publik?