I sjöskogen andas ett nymfbarn
en odelad ande, ett sjöljus
när fiskaren hämtar sitt dödsgarn
hörs kören av nymfernas sus

att vända ett vatten ur djupen
att söka där musslan förlupen
sett tider bli vågsvall och dö
i höstens förtrollade sjö

Vid osynligt skimmer, ett månsken
i diset där längtan kan döljas
tar dimmornas drottning sin månsten
och ropar det annars kan skönjas

att vatten kan vändas att vaka
att önskas ur djupen tillbaka
mot vågsvall av tid som var sann
i ljuset där döden försvann

Och sjöskogen andas med gälar
det djupröda livet, förenat
som innerligt älskande själar
det kärleken bugande menat

att sjöskogen vänder det vatten
som månljuset älskat om natten
i tider av rödglödgad död
i dagar då sorg blir till bröd