När gatorna är tomma och alla varelse drömmer sött

Går han så ensam i natten på stigen mot ingenstans följt av

Vindens kalla blåst men fagra sus

Och flaskans rinnande brus


När det känns som organen går sönder

Och benen sviker


Och allt tyder på att

Trottoaren blir hans säng


Så ser han sin eviga ängel le mot honom

Och tänder lyktorna


Samtidigt som polstjärnan plötsligt lyser så starkt

Att han ser en ny gnista i livet


Som nyss endast tillhörde

Månens och vinterns gata