Jag ser avundsjuka
i dina ögon.
Vad vet jag om
att ha det svårt?
Jag som har allt
jag kan begära
av livet,
medan du
kämpar i det
gyttjigaste hörnet av
vardagens träsk.

Du pratar om tiden
eller snarare
bristen på tid,
att inte hinna med
varken barnen,
jobbet, mannen och
allra minst dig själv.
Du vill ha medhåll
att ekvationen
är omöjlig,
att inget går att göra,
att otillräcklighet
är norm.

Men inte ens
för sällskaps skull
vill jag klaga
på livet som är mitt.
Jag ser på min man
med kärlek
för jag minns
tomheten i
ofrivillig ensamhet,
jag ser på mina barn
med oändlig ömhet
efter år av
värkande längtan
och ouppfyllt hopp.

Mitt arbete
ja, det är givande
men det är
något jag gör
inte vad jag är.
Mig själv till slut,
jag finns ju alltid
med mig,
utan restid
eller förbokade möten.

Jag ser avundsjuka
i dina ögon,
men du har rätt.
Jag har allt
jag kan begära
av livet,
och du
du kämpar i det
gyttjigaste hörnet av
vardagens träsk.