Hon breder ut sina vingar och kastar sig ut.
Hon dyker rakt ner mot marken.
Plötsligt skakar allting till, hon tappar balansen och… vaknar..

Mamma lutar sig över mig och kollar på mig med bister min.
”Har du någon aning om vad klockan är?”, frågar hon.
Samtidigt som jag inser att det är måndag morgon klockan sex, känns det som en stor svart våg sköljer över mig.
Nej. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
”Jag kommer.”, svarar jag motvilligt och reser mig upp i sittande ställning.
Det flimrar till framför ögonen och jag känner mig lite yr.
Det kan inte vara bra att gå upp så här tidigt.
Kanske rent skadligt.
Jag måste hålla i trappräcket när jag går ner till köket för att inte ramla.
Mamma har redan ätit frukost och klär på sig för att gå till jobbet.
”Missa inte bussen nu. Vi ses ikväll!”, säger hon och slår igen ytterdörren.
Allt blir tyst.
”Tack för hejdå-pussen, mamma!” muttrar jag sarkastiskt för mig själv.
Alltid samma sak varje morgon.
Man hinner knappt se människan innan hon dragit till jobbet.
Jag gör i ordning två mackor och ett glas mjölk som jag hastigt sveper i mig, sen är det att klä på sig i rasande fart.
Två minuter innan bussen ska gå är jag klar och springer ut.
Jag hinner precis komma fram till busshållplatsen när bussen kommer.
Alltid denna stress. Jag får ont i magen.
Skoldagen segar sig fram.
Engelska, matte, idrott, lunch, svenska och slöjd.
Den sista kvarten på slöjden känns det som om ögonlocken åker ner hela tiden.
Jag försöker verkligen hålla dem uppe, men när lektionen är slut och Åke ber oss plocka undan inser jag att jag limmat på fel sida.
Jag suckar tungt och kastar träbiten.
Så bra gick det.

När jag kommer hem är mamma fortfarande på jobbet.
Där brukar hon vara till fem-sex på kvällen.
Jag tinar några köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner.
Jag vet att mamma fryst ner alla möjliga konstiga saker som linsgrytor och kryddad lammfärs bara för att jag inte bara ska äta makaroner, men vem vill ha det?
Jag hade nog ätit det om jag gjort det tillsammans med mamma en mysig hemmakväll, men sådana existerar inte i min familj.
Jag får sköta mig själv. Jag gör så gott jag kan.

Pappa och mamma skilde sig när jag var sex år.
Numera bor han i Västerås med en ny familj och vi träffas aldrig.
Han brukar skicka en present på julafton och på min födelsedag, men det allt.
Jag minns lite svagt hur det var när mamma och pappa fortfarande bodde ihop.
Vi brukade åka på utflykter på helgerna och det var alltid pappa som hämtade mig på dagis.
Mamma jobbade mycket redan då och det var väl därför de skilde sig.
Men när jag tänker på pappa får jag alltid upp en rätt mysig bild av hur vi sitter inne och kurar i höstmörkret och tittar på barnprogram.
Jag vill vara liten igen!
Men nu är det ju som det är.

Jag försöker kolla lite på TV men hittar inget intressant att titta på så jag stänger av.
Egentligen vill jag bara gå och lägga mig, men klockan är bara tio över sex.
Jag hör hur dörren öppnas.
”Hallå?”, ropar mamma från hallen.
”Hej hej!”, jag försöker låta glad.
Jag reser mig upp och går ut till hallen.
”Gumman, kan du vara så snäll och packa upp varorna?”, undrar hon och räcker fram två fulla matkassar.
”Det är föräldramöte ikväll och jag måste duscha.”
”Visst.”, säger jag och tar emot kassarna.
Jag går in i köket och börjar packa upp.
Allt går som i trans och jag kommer på mig själv med att gäspa minst tre gånger.
Mamma är snabbt klar och klär på sig ytterkläderna.
Igen.
Hon ger mig en snabb puss på kinden och säger åt mig att inte stanna uppe försent.
Som om jag någonsin gör det.
Sen är hon borta.
Som en sällsynt fågel.
Man har tur om man lyckas få en skymt av henne.

Jag orkar inte vara uppe längre så jag borstar tänderna, klär på mig pyjamas och går och lägger mig.
Den här tiden är den fridfullaste på hela dagen.
Äntligen ska jag få vila.
Men det är också en väldigt jobbig tid.
Imorgon ska jag upp tidigt igen och jag kommer vara jätte trött som vanligt.
Men jag försöker att bara njuta av stunden.
Känna hur sömnen tar över och omfamnar mig, vaggar mig, värmer mig.

Jag dyker ner mot marken och väjer undan i sista stund för att inte skada mig.
Jag glider över himlen och känner vinden genom mina fjädrar.
Jag är lycklig. Jag är fri.