Det fanns en tid med lycka men det känns så avlägset så långt borta

Huset, gården, familjen, allt

Nu sitter jag och stirrar i tomhet

Ligger och väntar

Orkar jag börja om

Mina tankar får mig att vilja implodera och försvinna ner i avloppet när jag duschar

Men jag stannar kvar

Börjar om

Sakta startar jag om varje del av min kropp

ser den strimma av liv långt långt borta

Sakta vaknar jag och reser mig upp ur detta vacuum

jag vet inte när men i en avlägsen framtid så finns jag igen

livet finns kvar

orkar jag kanske vrida om startnyckeln och ta mig ut på en ny en ny resa med nytt bränsle..... kanske inte