Gungan svingar i takt med vinden.
Mörkret omfamnar mig när jag vänder stegen mot parken.
Ensam sätter jag mig där vi brukade mötas, tyst...
Tänder en cigg för att fördriva tiden.
Du är bara några meter bort.
Jag syns inte, tyst nu jag ska berätta för dig.

Höstvinden får de sista löven på de stora trädet att falla av.
Minnena kommer sakta tillbaka, de som sen länge var förträngda.
Barn som lovade varandra en evighet vi inte visste något om.
Ett hopp om en framtid vi inte visste fanns.
Tystnaden är så påtagande att jag kan känna den svepa genom mitt hår.

Vintern närmar sig, en årstid vi brukade älska.
Vi var ju bara barn.
Andra såg oss som jobbiga, oroliga och vilsna.
De brukade säga att det kommer en dag då även ni växer upp.
Trodde aldrig deras ord men dagen kom då vi stod och såg på varandra.
Ur andra ögon, såg ur ett nytt ljus.
Ett sett ingen av oss kunde förstå.

Tystnaden var aldrig våran starka sida.
Kommunikation utan ord.
Utan att behöva förklara.