Du sa Möt mig vid stället som lutar så kan vi leta i sanden
efter sånt som vi har tappat genom åren,
leksaksbilar, udda strumpor, minnet, örhängen och oss själva,
kom hit så kan vi fundera över saker som inte längre spelar någon roll och
undersöka varför vi borde handla så som vi vill.
Jag svarade Säg att jag är bra och om du frågade mig nu så skulle svaret bli ja men
du frågar ju aldrig så stick. Jag kan inte bära allt
längre och jag vill att det ska göra ont i dig
för du har nog inte tillräckligt ont som det är faktiskt, fattar du
och jag brukar knarka för att döda mig själv långsamt så att inte du ska få chansen och,
jag minns ingenting längre.
Jag kommer bara ihåg känslan som det inte gav du vet,
förlusten och dina äckliga jävla stön.
Jag har redan glömt bort vart jag brukade ha ont men det är nog mest eftersom
du lider av jesuskomplex och säger dig veta varför ögonen sitter längst upp på huvudet det är för att man ska kunna se varandra i ögonen, men det här är min trapp nu gubbjävel
så stick,
och den massa som kallas jag ber om ursäkt femtiotusen gånger men
det är för sent nu för vi deltog aldrig, betraktade bara men det var ju också kul.
Säg att jag är bra bad jag, men du sa bara att
Visst får man skratta men det ska fan göra ont också sen sa du åt mig att skicka ett mejl med mina känslor i men jag har en så pinsam mejladress så jag avstod.
Säg att jag är bra skrek jag men då hade du redan gått och jag har en bekräftelsehora i fickan men till och med hon har slutat lyssna.