Det gör ont.
Klumpen i halsen vill inte försvinna.
Den vill ut. Upp till ytan och göra ett skyfall.
Jag sväljer och sväljer. Ner!

Jag ler och låtsas att allt är bra.
Det är det inte.

Jag känner hur klumpen bara växer.
Jag ser in i dina gröna, oskyldiga ögon,
som nu ser forskande på mig.

Jag sväljer igen, men lyckas inte få ner den.
Snart kommer den upp iallafall. Gråten.
Inte gråta nu! Inte när du är med.

Jag vill springa. Springa långt härifrån.
Där ingen hör, där ingen ser.
Där inte du ser.
Det blir bäst så. Erat tröstande hjälper ändå inte.

Så det är lika bra att svälja.
Men nu går det inte att svälja. Inte heller att springa.
Din varma blick håller mig fast, får mig att stanna.

Du frågar hur jag mår, om allt är som det ska.
Jag svarar inte.

För vad ska jag svara?
Att i vilken sekund som helst kan det börja forsa ut ur mina ögon?
Nej, det går inte. Får inte gråta.
Då skulle du vilja veta varför.

Jag sänker huvudet. Sväljer igen. Igen.
Denna gång lyckas jag få ner klumpen. Ja!
Men den finns fortfarande kvar där nere.
Nere i magen ligger den och gror.

Jag tittar upp med huvudet och ser dig le lite osäkert.
- Det är bra..., svarar jag tillslut och ger ifrån mig ett falskt leende.

Du ler fortfarande osäkert,
som om det stod skrivet i pannan på mig
"Nej, allt är inte bra! Fan, långt ifrån!".

Du säger ingenting och istället bara kramar om mig.
Då kommer den. Gråten.
Den där klumpen i magen far upp lika snabbt som Uppskjutet på Grönalund.

Jag gör allt för att förhindra det, men det går inte.
Jag biter mig så hårt i tungan att jag snart börjar blöda.

Då bara släpper allt, och de svarta tårarna fyllda med sorg rullar ned för mina röda kinder.

Du känner nog mina tårar i din nacke
och kramar mig ännu hårdare.

Nästan så det gör ont,

men jag säger inget.