En gång sprudlade du av liv... Minns skomakaren som klackade tofflor. Minns köttaffären, fiskaffären, klädesaffären, bageriet...  Ja, kanske var de fler, men nu finns snart ingenting kvar. Jovisst bor människan än hos dig, men tvingas vara otrogen när det hon söker inte finns. Ja, hon måste dra till staden, när du inte längre erbjuder det hon behöver. Du, som nu ligger slumrande, min barndoms lilla ort. Önskar det gick att väcka dig, så jag kunde vandra och få se det som nu blott är ett minne från din blomstringstid, då jag gick med kanna för att köpa bränsle till kamin...