Lyfter blicken och ser över den storslagna naturen

Ger efter och fyller mina lungor

Djupt inifrån min innersta kärna i maggropen, långt ut i varje liten del av min kropp, följer så ljudet

Drar med sig smutsig ångest i sina svallvågor

Min kropp skälver av den brutala reningen, min röst i sitt helt osminkade tillstånd, i sin otyglade kraft, ljudande som en döende gris...

Ebbar så ut och övergår till de kraftlösa små stötande livstecken som gråten utgör...

Det bubblar hejdlöst ur strupen

Detta är sången, livets svåra visa

Den sätter en påträngande sanning till tårarnas annars så tysta väsen

"Surrender"

"När det inte finns någon lindring är det bara att vara kvar...gå vidare...."

Som att kamma ett rufsigt hår, brutalt släta ut det så håren ligger åt samma håll...sargade av livet...