Det stormar på månen, jag lovar, det är sant. Och du, när jag ser mig själv i speglen ser jag ingenting. Ingenting. Det är så jävla tomt. Jag vill att tomheten ska blåsa bort. Precis som löven skijls från träden ska den slitas loss från sina fästen och försvinna, dala bort. Det vill jag. Och säg mig hur ska man nånsin kunna vara sig själv sålänge man inte har en aning om vem man är?