Springer alldeles för fort. Snubblar, snavar, faller. Marken är hård och kall. Grussmak i munnen. Snurrar runt, gruset mot ryggen. Himlen är alldeles för blå. Solen för ljus. Ljuset reflekteras i dina ögon, solkatter dansar över revbenen. Glassplitter i hjärtat, det pulserar, krampar. Förblöder. Glassplitter ut i vener och artärer. Smärtan fortplanar sig, från hjärtat ut i hela kroppen. Så dör du långsamt.

Sitter blickstilla på en stol i ett rum. Andas långsamt. Bilder, projektioner, flimrar framför ögonen. Svartvit film. Människor lever dör. Handlingen oklar, diffus. Gåshud på armarna, du fryser väl inte? Sorgsenhet i vågor, tårarna behärskade och lugna. Rullar ner för kinderna. Du är väl inte ledsen, allt är väl som det ska?

Radion står på när du kommer hem. Ett tunt dammlager täcker möblerna. Det var länge sedan någon levde här. Spöken finns det gott om. Tomma människor med tomma ord. Dammpartiklarna virvlar upp och dansar i solskenet när du andas ut för högt eller för mycket. Håll käften, håll andan, det blir enklast så. Men vad är väl ett hem?

Ensamhet, tumören växer, griper tag om ditt liv. Du måste lära dig hantera den, måste lära dig leva med den. För det är så det kommer att vara. Acceptera eller förgås. Bygg din verklighet utifrån din ensamhet så kanske du kan få leva ett litet tag till. Du är väl inte rädd?

En skog. Djup och mörk. Sagolik. Du gömmer dig. Orkar inte hantera världen utanför, alla leenden och ögon och ord. Du klarar inte av att tolka dem, får huvudvärk av din omgivning. Så du gömmer dig. Vid foten av ett oändligt högt träd inne i en oändligt djup och mörk skog blir det lättare att andas. Men hur länge ska du fortsätta, ska du någonsin lämna din trygga gömma?

Springer alldeles för långsamt. Som i slowmotion. Något jagar dig. Snubblar, snavar. Himlen nattsvart när du faller. Ögonen absorberar de sista resterna av ljus, mörkret expanderar. Något har hunnit ifatt dig. Glassplitter i hjärtat, det krampar förtvivlat. Huden blek, blåaktig. Du förblöder. Smärtan bedövar. Glassplitter i vener och artärer. Marken mjuk och välkomnande. Så dör du långsamt.