Andas håller andan, växlar mellan panik och likgiltighet.
Att vara rädd. Att vara så inihelvetesjävla livrädd.
Blundar, sväljer gång på gång för att hindra tårarna.
Fjärilar med rakbladsvassa vingar fladdrar förtvivlat inuti.
En känsla, ogreppbar obeskrivbar otydbar.
Att ständigt balansera längst ut på kanten.
Aldrig vara trygg, aldrig känna tillit eller värme.
Allt är så mycket bättre nu än det var för ett år sen.
Ändå är ingenting bra, ändå är hjärtat ekande ihåligt.
Ändå är tankarna trassliga svarta trasiga defekta.
Kanske blir man aldrig fri, aldrig frisk, aldrig riktigt glad.
Alltid på flykt, alltid rädd, alltid ensam, alltid tom.
Men jag vill inte, jag har tröttnat på att slåss.
Tröttnat på att kämpa, mot mig själv, mot tröttheten.
Har liksom ingen energi kvar någonstans längre.
Det känns som att jag gett allt jag har så många gånger.
Vänt mig ut- och in, upp- och ner, fram- och tillbaka.
Så många gånger att det inte finns något kvar.
Bara ett pansarskal och en rymd av tomhet innanför.