När man gick på lågstadiet fick man guldstjärnor i boken om man gjorde bara, tänk så stolt man vart då.
Men när man inte fick en stjärna, och fröken sa att det inte var så bra
- då blev man ledsen.

Det är samma sak nu, när man går på högstadiet. Fast istället för små fina stjärnor, är det betygen som gäller.
- Vad duktig du är!
Visst säger ens förälder så till en när man får bra på ett prov, och det känns riktigt bra eller hur?
Men när det inte går så bra på provet.., vad gör man då?
Jag, i alla fall, vill inte säga till mamma och pappa att jag misslyckats, för jag tror att de kommer att bli besvikna på mig.
Usch. Nej, jag får inte säga det.
Då kommer de inte säga att jag är duktig, att jag faktiskt kunde ha gjort bättre ifrån mig.
Jag säger det inte, även fast jag inte tycker att det var särskilt dåligt med ett G eftersom jag inte är speciellt duktig på det här.
Men så tycker säkert inte mamma och pappa,
de kommer inte ge mig någon guldstjärna...

Får jag ingen guldstjärna, är jag inte lika mycket värd.
Det är mina prestationer som betyder,
inte hurdan jag egentligen är.



Så sjukt fel, men ändå så känns det rätt
- för det är ju så som alla gör