”Du borde vara tacksam för att du bor i Sverige och inte i något land där du skulle vara tvungen att arbeta 12-15 timmar per dag för svältlön eller tigga dig fram” är ett ganska vanligt bemötande av den som klagar på försämrade förhållanden i vårt land. Man beskrivs som bortskämd och omogen, man förstår helt enkelt inte hur bra ”vi” har det. Eller hur världen fungerar.

Hm. Nu ska vi se. Västvärldens ekonomier bygger till stor del på konsumtion och kolonialism. Om stora delar av västvärldens befolkning får försämrade förhållanden så har de inte råd att shoppa så mycket och de anser sig inte heller ha råd att välja de mer humana eller miljövänliga alternativen när de konsumerar eftersom sådana varor ofta kostar lite extra.
I förlängningen skulle det kunna betyda att det finns ännu mer utrymme att skapa arbetsplatser i andra länder långt borta med eländiga förhållanden som producerar billiga varor utan en tanke på naturen eller människor. Nej, förlåt, det är klart det finns tankar om naturen: ”Utmärkt dumpningsplats för avfall” till exempel. Eller om människor: ”De ska vara tacksamma för att de har ett jobb” vilka faror de än utsätts för i detta arbete och hur usla deras arbetsvillkor än är.

Nu säger någon: ”du säger emot dig själv, först säger du att stora grupper inte skulle ha råd att konsumera och sedan säger du att det skulle kunna innebära att det blir fler fabriker med eländiga förhållanden”. Nej, det är ingen självmotsägelse. Så här: om många inte har råd att köpa dyrare varor producerar man billigare varor eftersom man (för det mesta) tjänar mer på att sälja billigare till fler än dyrt till några få. Men det förutsätter såklart att de som konsumerar har råd att köpa något mer än det som är absolut nödvändigt. Sanningen är att allt fler hamnar i den ekonomiska sitsen att de inte har det även i västvärlden.

Konsumtionstanken är så djupt förankrad i oss att vi får ett uppdämt behov att shoppa loss; vi är mer eller mindre programmerade till att tänka ”köp, köp, köp” om vi skulle få händerna på lite mer pengar. Det får hjulen att snurra, har vi lärt oss. Det är närmast en god västmedborgares plikt att shoppa. Inte så konstigt att det är så lätt att hamna i en skuldfälla. Men då slår de som sitter högre upp ut med händerna i avsky och säger sig inte ha något ansvar för vad enskilda personer gör för misstag. Men betänk: om det är en god västmedborgares plikt att shoppa har dessa människor bara försökt göra sin plikt. När det blir ekonomisk kris införs åtgärder för att stimulera konsumtionen för att hålla maskineriet igång. Budskapet är således: köp, köp, köp, men sätter du dig i (för stor) skuld så är det ditt eget fel.

Om nu förhållandena förbättrades för dessa som i dagsläget inte konsumerar mycket annat än mat och lite kläder (för till mer räcker inte pengarna om de ens räcker till det) så innebär inte det att de per automatik skulle välja de bättre alternativen när de handlar, dvs inte dyra märkesvaror utan varor producerade med djupaste hänsyn till både miljö och människor. När vi nu lever i ett konsumtionssamhälle så är konsumentmakt något bra. Många av dem som har den ekonomiska makten i samhället är beroende av konsumenter. Låter vi bli att köpa eller väljer att köpa varor som är t ex miljövänliga eller rättvisemärkta så styr vi. Att det genomförs stora försämringar som av ekonomiska skäl minskar möjligheterna att välja för stora grupper av folket kan ses som ett sätt att minska konsumenternas makt. Det verkar alltså vara bättre att vi inte kan köpa alls än att vi väljer varor som innebär krav på etiskt tänkande. Dessutom så hungrar dessa massor så efter att få möjlighet att köpa lite mer, efter alla uppvisningar av ”det goda livet” i reklam och media, så om de får chansen glömmer de förhoppningsvis bort det där med att vara medvetna konsumenter som genom sitt handlande skulle kunna få förhållandena att förbättras för de där som är tvungna att arbeta 12-15 timmar per dag för svältlön eller tigga sig fram.

Men jag är väl bara bortskämd och otacksam, som tänker så, antar jag.