Tjocka sjok av klibbiga pigment. Fingret känner mjukheten, men ögat reagerar med kraft. Röda nyanser växlar med frisk flinkhet, blir till lätta toner som kittlar fjäderlätt. Plötsligt mörknar allting. Tjocka klumpar sträcker sig ut, tappar taget, faller platt till marken och släpper sin färg till omgivningen. Färgen sprider sig, berör både det inre och det yttre. Jag ser vågor av känslomässig karaktär, hur vågorna förgrenar sig och blir till ett daller i allt som berörs. Färgen veknar en aning, får liv igen och verkar understundom tillfreds med sin tillvaro. Allting blir stelt, utan att kännas stelt. Jag känner mig mer levande än någonsin tidigare. Färgen har satt sina spår på mina händer, den söker sig in till mitt hjärta och färgar mina sinnen. Tur att det är vackra färger, för annars är det lätt att färgas åt fel håll. Det är svårt att måla.