Hon förstod aldrig riktigt vad felet var. Varför var det så illa att vara en färgklick i samhället? Att pryda den grå tristessen med färgglada kjolar, knallrött hår och vackra pärlor. Vad var negativt med att le störst mot busschauffören och dansa sej lycklig i ösregnet, på de kullerstensbelagda gatorna i stan.

De grå anonyma massorna blängde surmulet under sina reklamparaplyn. De flesta skyndade de sej förbi, fullt upp med sina välplanerade liv. Deras dagliga rutiner kunde absolut inte brytas av en färgglad tonåring som dansade galet i vattenpölarna. Några få stannade och betraktade henne med en slags mild avsky när hon sjöng på ”Känn ingen sorg för mej Göteborg”.
Hon var en otrolig konstrast emot de stela tegelbyggnaderna och den grådaskiga himlen, med sina randiga strumpbyxor och röda sprakande hår. De lila conversen med skruvskosnören plaskade i vattenpölarna. Självklart läckte regnvattnet in genom det tunna skotyget, men vad brydde hon sej om det? Hon var ju ung och glad.
En svartklädd pojke med nitar och skinn, muttrade buttert över hennes uppenbarliga naivitet. Att dansa omkring som ett barn i Pippi Långstrump kläder, som om hon inte hade ett problem i världen. Det är ju självklart att hon endast är ute efter uppmärksamheten. Idiotiska popoffer, tänkte han surt medan han tog ut den där sista hundralappen, som skulle gå till ett blaskigt sexpack, ur automaten. Han var väl medveten om att han inte skulle kunna köpa tröjan, som hans gråtmilda mamma önskat sej. Hon som tålmodigt har stått ut med honom i alla dessa turbulenta år. Det dåliga samvetet gjorde sej påmint i magen, men han hade ju sin förklaring. Han var ju ung och sorgsen.
Poplisan dansade upp bakom honom.
Inte ens i bankomatkön kan hon bete sej, tänkte han irriterat. Hon stod och svängde på höfterna precis som om hon faktiskt inte hörde den brusiga trafiken och människornas ihärdiga stressande. Det var precis som om hon levde i en egen värld, en lycklig värld. Han hörde henne nynna, och visst, det piggade faktiskt upp.
Men sorgsenheten infann sej lika snabbt som den försvann, för nu dök den där jävla frågan upp igen. Vill du ha kvitto? Han tryckte hårt på nej. Vad spelar det för roll om man får ett kvitto på helvetet?
Med en djup suck vände han sej om och möttes av de klarblåaste ögonen han någonsin skådat. Det var som om hon fick honom att blotta hela sin själ, att visa varje misslyckande, varje svaghet han hade. Hon gav honom ett brett, ärligt leende och med ens spreds en behaglig värme inom honom. Den grenade sej ut i varje fingerspets och han log tacksamt tillbaka.

Runt hörnet såg han sej snabbt omkring och gjorde sen en lätt piruett.