varför sitter vi så ofta bredvid oss själva?
när samtalet blir skosnören att
knyta och knappar att trycka ner.
och när andetagen blir luft att
andas ut och luft att andas in.

vi har censurerat så många tankar och ord
att det ända som finns kvar är en grovt
nerslippad version av oss själva.
helt utan kanter och vassa hörn.
inget intressant beundra.
inget vasst att sticka sig på.

ibland undrar jag vad skillnaden på
att ljuga och vara trevlig är.
tydligen är det fult att ljuga.
tydligen är det trevligt att ljuga.

varför är alla så rädda för sig själv?
allt smälter ihop omedvetet
men samtidigt inte ofrivilligt.
jag förstår mig inte på oss.
jag tycker att det är konstigt
varför kan vi inte erkänna att vi är oss själva?
hur trevliga vi kan verka eller
hur snygga vi kan se ut i photoshop
är inte så intressant.
det är skådespeleri och maskerader.