Jag står på ett torg. Luften är grå. På en bänk sitter en äldre man. Han har en ölburk i handen. Jag sätter mig jämte, pillar på min skjortknapp.

- Hur gammal är du? säger han, tar en klunk alkohol till fastän klockan bara är strax efter 12.
- 30 år.
Jag som bara är 21. Han nickar, drar samman de buskiga ögonbrynen.
- Har du barn?
- Nej.
- Det är bra, vänta med det.
- Vill du ha?
- Ja, sju stycken.
Han skrattar skockande, men verkar tro mig. Jag som aldrig ska ha barn.

Ur en plastpåse tar han fram en ny ölburk och öppnar den. Jag pillar fortfarande med min skjortknapp. Vi är de enda på torget. Det är söndag eftermiddag. Min mobil ringer, jag stänger av den. Mannen bredvid mig tittar på mig med grådimmiga ögon, plirar.

- Min fru lämnade mig för en annan för fyra år sedan. Hon tog med sig våra två barn. Jag har inte sett dem sedan dess.
Han verkar vänta på att jag ska säga något, så jag hmmar.
- Vet du vad jag saknar mest? Att ha någon som älskar en att säga god natt till.
Min morsa tyckte det var en bra idé att låta mig gå i en skola för bara pojkar. Magistern slog mig på fingrarna. De andra pojkarna sparkade ner mig i gruset på skolgården. Jag lärde mig ingenting.

Det mullrar från den mörka himlen och han plockar fram ett paraply från påsen, fäller upp det och håller det över oss.
- Jag trodde jag skulle dö. Men jag gick ut skolan, precis som de andra. Sedan träffade jag Marie. Och vi fick Per och Lisa. En sådan farsa de fick.
Regnet smattrar på paraplyet. Det är ett hål på min sida och dropparna rinner längs min nacke. Jag lägger en fuktig tidning på huvudet.

- När jag var i din ålder trodde jag att livet var färdigt. Att jag hade spikat allting. Jag är 52 nu. Kan du gå till Systemet för mig? De släpper inte in mig där.
- Okej.
Jag tar emot den hopknycklade hundralappen och reser mig från bänken.
- Glöm inte växeln!
Min skjorta blir våt. Jag går över torget, vänder mig om och vinkar till mannen. Han ler. Jag ser honom aldrig igen.