Där går han, jesus kanske, och han är blå. Han är representanten, han är blå men på vänster sida lyser det rosalila igenom, rinner ner längs magen, hans otydliga, blåröda mage, snart rinner den ner på marken, i jorden, ett kretslopp. Sådant är naturligt. Bestämt.
Framför kullarna i muminlandskapet, med muminsolnedgången, där strosar han runt, vandrar, och runt honom går något slags ljus, det de kallar aura, ja det är en gul hinna runt om honom, han är insvept, trygg, han har sällskap, fast han inte vet om det – han har ju sällskap av oss beskådare, vi blir ljusa, gula, avger ljus, och vi lägger oss som ett täcke runt honom. Ett skyddande täcke, så att han inte ska få se träden, han får inte se träden, han får inte se barnen, de döda spädbarnen som ligger under träden. De är insvepta som han, filtarna är tjocka, omsorgsfulla. Han vet inte om hur lugnt sovande han själv ligger där på marken, han oroar sig inte för gräsfläckarna, han ser inte ens solnedgången. Den är ju artificiell, inte i hans värld, inte i vår, kanske i de andras värld, där kanske den är gjord av jättar, eller snoriga barn. Men jag vill inte se dem, jag vill se hans väg!! Var är hans väg? Var är den? Ingen grå liten asfaltsstig, ingen liten grusgång, nej, jag ser inte ens en djurstig. Hur har han kunnat hitta? Blint går han i mörkret, mörkret efter det andra mörkret, dessförinnan ögonblick av små eldflugor, sjungandes en stämma, som tycks ha miljoner olika nyanser och toner, för där, där var det möjligt, där var det liv, ljud –

Här är det tyst, och

Var är din väg?