Min hjärna bortdomnad av det hemmagjorda vinet, ölen och den äckliga cidern.
Natten är kall, det blåser rätt igenom alla lager av kläder och jag vill bara komma hem. Men du tar strid den här gången också. Dina elaka ord spottar du ut som gift. Dina händer som knuffar är starka, vill få mig att falla. Giftet flyger, men jag är starkare nu. Det tar tid att bryta igenom min rustning. Men du kommer igenom inatt igen, som alla andra nätter. Jag har nära till tårarna nu, går snabbare. Du skriker och giftet ökar för varje ord. Mina tankar far runt som en orkan, min vinsömniga kropp kämpar för att ta sig vidare. Jag spottar och knuffar tillbaks, fast jag vet att det inte är meningen att jag ska göra så. Du blir tyst, och stilla. Stående ensam på vägen lämnar jag dig med snabba steg. Jag vet din kod, jag har inte många saker att hämta. Du kommer efter, ångerfull, förlåtelser haglar över mig. Mot bättre vetande accepterar jag dem som alltid. Tar emot gör jag, som den mesiga människa jag har blivit. Dagen efter har din hjärna raderat händelsen, precis som alla andra nätter. Den här gången bryr jag mig inte om att berätta. Det är liksom ingen idé längre. För det här var sista gången du fick göra så. Jag orkar inte hålla emot svallvågen som kommer. Min rustning är skadad. Jag hinner liksom aldrig reparera den. Det här var sista gången, intalar jag mig själv, precis som alla andra gånger.